Zadig, eller ödet, är en orientalisk berättelse som Voltaire själv valde att kalla denna roman. Huvudpersonen Zadig är i sanning sinnebilden för den perfekte människan; han är ung, vacker, välutbildad, intelligent, förmögen samt överhövan godhjärtad och from – en helyllekille med andra ord. Huvudpersonen är så till den milda grad from att han får Dostojevskijs Furst Myskin att framstå som illvillig och skurkaktig i jämförelse. Trots dessa, eller snarare på grund av dessa karaktärsdrag råkar Zadig ut för den ena katastrofen efter den andra. Hans godhet och rättframma ärlighet förlänar honom mäktiga fiender och Zadig tvingas till ett kringflackande liv i exil.

Zadig sammanfattar i inledningen av boken sitt öde som; ”Allt vad gott jag har gjort har alltid varit mig en källa till förbannelser, och jag har förts till ärans topp bara för att falla i den mest fasansfulla avgrund av olycka”. Och visst, det kan tyckas vara synd om Zadig, men sympatierna infinner sig aldrig riktigt, mycket beroende av att Voltaire givit huvudpersonen så många goda egenskaper att han framstår som overklig och näst intill övernaturlig. Zadig får dock sin revansch och en mängd självgenererade händelser leder fram till ett förutsägbart och sirapslent slut där de moraliserande tillsägelserna faller tätt. Boken fullkomligt myllrar av snillrika aforismer och sensmoralen om att ”det onda är det godas värste fiende” är ett påtagligt och genomgående tema för romanen. Sammantaget ställer jag mig kluven till Zadig, å ena sidan kan språket tyckas vara infantilt och historien omåttlig i sina proportioner, å andra sidan har jag svårt att motstå de universala och invariabla budskapen. Ett leende infinner sig lätt då Zadig levnadsöde målas – ett leende som är svårtutsuddat.

Betyg 3