Ensamhetens brunn är en klassisk roman om lesbisk kärlek som förstås orsakande skandal när den utgavs på tjugotalet.

Huvudpersonen Stephen är namnet till trots en kvinna som föds på ett gods i England i början av förra seklet.Hennes föräldrar är förnäma,vackra och adliga och har väntat länge på sitt enda barn,i fantasin har modern redan döpt barnet(som hon hoppas är en son) till Stephen innan hon föds.Och flickan visar sig vara märkligt androgyn,för sig inte som flickor förväntades göra,känner sig utanför,förälskar sig i sin barnflicka och får också en helt annan uppfostran än flickor brukade få bland överklassen.
Hon lär sig fäkta,rida och får lektioner i klassisk litteratur och historia.
Men hon vet också att hon är udda och avvikande.Modern känner det tidigt och tar ett känslomässigt avstånd från Stephen som i sin tur söker sig till sin guvernant miss Puddleton som tidigt vet precis vad Stephen måste gå
igenom.

Förutom miss Puddle är det bara fadern som ger henne något slags förståelse så när han dör i en olyckshändelse tar det Stephen hårt.Hennes liv blir ännu svårare när hon olyckligt förälskar sig i en kvinna som redan är gift och när skandalen blir ett faktum förvisar modern henne från godset och Stephen ger sig av för att skapa ett eget liv som framgångsrik författare.

En läsvärd roman om utanförskap i en tid när tolerans var ett betydligt snävare begrepp än det är idag,och Stephen känns,trots att hon är en antihjälte som man tror sig känna full sympati för,aldrig helt igenom som ett perfekt sympatiobjekt.
Hon är grym,hård och samtidigt oerhört sårbar.Och mänsklig.

Betyg 4

Det är säkert svårt att vara homosexuell i dag. Hur skall det inte ha varit då ? Berättelsen om Stephen griper en djupt, alltifrån barndomen och dess upplevelse av att vara en besvikelse för båda föräldrarna, till de sönderslitande problemen i vuxenlivet. Säskilt barndomsskildringen har stannat i mitt minne. Tanken svindlar; säkert fanns det lika många homosexuella då som nu. Om de alla led så här....

Betyg 5