"Sybil" handlar om en kvinna (vars riktiga namn är Shirley Ardell Mason) som alltid lidit av minnesluckor och påstås av gjort och sagt saker hon inte vill kännas vid. Hennes möte med psykoanalytikern Dr. Cornelia B. Wilbur blir början till att reda ut sanningen om vad hon egentligen lider av, varför och hur hon kan botas.

Schreiber gör storyn mycket långtråkigare men framförallt segare än vad den behöver vara, vilket sänker hela berättelsen. Inte blir det heller bättre av att hon ibland lägger in egna värderingar (framförallt om kärnfamiljen) i de övrigt objektiva beskrivningarna av Sybils liv.

Det här är ska visserligen vara en faktabok, men är skriven på ett skönlitterärt vis, och känns därför fiktiv. Det är egentligen bara i för- och efterordet som jag blir påmind genom Schreibers försäkringar om att allt är sant.

I USA har boken fått kritik för sin trovärdighet, dock inte riktat mot författaren utan doktorn som diagnostiserade och behandlade Sybil. Många menar att hon gjorde det för att bli känd som den första att behandla någon med dissociativ identitetsstörning. Det är ifrågasatt om åkomman överhuvudtaget finns.
Jag som inte gillar Freud tröttnade snabbt på doktorns, psykoanalytiker hon är, tjat om Elektrakomplex och föräldrahat.

Filmatiseringen av "Sybil" från 1976 (blev nyinspelad 2007) ska tydligen vara bättre än boken. Jag rekommenderar dig leta reda på den i stället.