Om en norsk 18-årig bratstjej som blir familjelös när mamman, pappan och storebror störtar med ett plan i Afrika, och hur hon hanterar livet efter kraschen genom ett antal misslyckade självmordsförsök. Bokens originaltitel är Muleum, det vill säga barnspråk för museum. Alla riktiga familjer har såna där ord som bara förstås och har betydelse inombördes. I min familj har vi till exempel "åka på hellemester och bo på popotell", och min egen son trodde länge att polisbil faktiskt hette polispobil eftersom jag och hans pappa tyckte det var så gulligt att vi avstyrde varje utombördes försök att korrigera missförståndet... Att inte längre ha en enda människa i livet som talar samma språk är förstås fruktansvärt ledsamt. Det är ungefär om det som boken handlar. Får man verkligen lov att ha roligt åt en ung människas längtan efter att sluta finnas? Det kan jag inte svara på, men det är alltid befriande att inte vara ensam om att ta döden på allvar. Man kan också läsa den om man vill få tips på hur man bäst överlever ett fall från sjunde våningen, eller hur man raggar upp och parar sig med elitidrottande koreaner i Seoul.

Betyg 5

Jag kanse hade för höga förväntningar på boken men jag tyckte den saknade den carmen sm fanns i loes tidigare böcker. Fast det är nog bara loe som kan kan komma på att man ska livt av sig genom att bli drabbad av fågelinflensan....

Betyg 2

(3,5)

Det bästa jag läst av Loe. Svart, men framför allt roligt.

Betyg 3