En till synes vanlig familj. Pappa är hypokondriker och tror att han ska dö. Hustrun är otrogen. Dottern ska gifta sig med en man som ser ut som en mördare och som alla i familjen misstror. Sonen är homosexuell men kan aldrig stå för ett förhållande, varför alla kraschar och ger honom möjligheten att skylla på folks inskränkthet.
Vilket drama, den här boken känns som en besläktad bok till alla Douglas Couplands. Alla människor är faktiskt psykotiska. Men när Coupland har en förmåga att stilisera sina porträtt ger sig Haddon in i det med hjärtat. Således lider jag tillsammans med familjen, jag skrattar och yvs över de andras idiotier - tills Haddon byter perspektiv och jag börjar känna för en annan familjemedlem. Ungefär 70 procent av boken var en läsfest (jag talade till och med om att ge den en femma i betyg!). Men sen hände något. Jag har svårt att definiera vad, men den mest troliga förklaringen är att jag blev uttråkad. Historien hade redan överraskat rejält ett par gånger, absurditeten nått sina rimliga och roliga gränser. Jag slutade bry mig och jag blev förvånad!
Hela kalaset ändar upp under dotterns bröllop som blir en fars men samtidigt en jävla massa sammanknytande av lösa trådar. Jag kände mig så trött. Det var som om familjen verkligen hade blivit min familj. En som man älskar men knappt står ut med. Så när jag la igen pärmarna till den här boken hade jag för länge sedan tappat entusiasmen. Men jag tror att det var en väldigt subjektiv upplevelse. Jag kan inte peka ut var och när boken tappade fart (för Mig) och för somliga kommer den kanske vara storslagen rakt igenom. Språk, karaktärernas smärtsamma inre liv håller. Av det skälet ger jag "Utslag av oro" en stark trea, med brasklappen att det är ett för lågt betyg - som får stå för mig.