Utdrag ur boken:
”Mänskor dör ut – de flesta genom eld. Utan tvivel dör många genom blommor men det är också genom eld. Den långsamma eller häftiga doftens eld, och kärlekens, och hatets. En del mänskor förbränns direkt, på bål, röken slår om deras skrik eller blottar dem. Andra multnar medan de lever. Kvinnor går inte sällan under genom eld. Förr sade man blodets och hjärtats, nu finns det andra namn på det. Några förbränns med sakta, mild låga under många år, några förkolnar hastigt. Kolet håller sin färg eller grånar men askan blir alltid vit, förr eller senare, och tiden fejar bort den från våra vägar och torg så att vi inte hindras av den i vår verksamhet: att förbrinna. Män går ofta under genom eld, och jag menar inte endast krig mellan män, eller katastrofer som är naturens krig mot mänskligheten. Körtlar och syror i deras kroppar förbränner dem. Enstaka individer leds upp på bål och om detta kan man i närvarande stund säga: Mannen förintas ju. Men alla som fört honom hit, alla som burit fram ved och som står i ring kring elden och är nära åskådare förbränns samtidigt. Vad vi sedan ser av dem är bara aska som inte har blåst bort ännu.”