Oskuld (och andra texter)

Boken inleds med den starka »oskuldsmonologen« ur scen-showen »Komma tillbaka«. Därefter följer tolv mycket personligt hållna reseberättelser från tolv städer, från Las Vegas och Hamburg till Florens och Jerusalem, tolv stadsporträtt som också ger upphov till självbiografiska notiser och reflektioner kring tidens flykt. I avsnittet »Människan är ingen växt« följer så ett antal texter där den engagerade debattören Gardell tar ställning för de svaga och utstötta i samhället. Boken avslutas med monologen »Scheherezad«, uruppförd på Dramaten av Börje Ahlstedt, samt en handfull texter ur succéshowen »I mellanmjölkens land«. Tillsammantagna blir dessa texter en mycket läsvärd volym som visar prov på författaren Jonas Gardells rika mångsidighet.

Utdrag ur boken:


Jag förlorade min oskuld den 2 april 1978.
Jag blev våldtagen av en gubbe, inlåst i en lägenhet på
Söder i Stockholm.
Alla måste börja nånstans, och det var så det började
för mig.
Den här mannen var en reptil, med en reptils ögon och
en reptils kalla tunga.
Efteråt, när jag grät, stack han till mig två tior som en
sorts ersättning.
Jag minns att jag snyftade att jag bara var ett barn, för
att han skulle låta mig gå, men jag vet inte om det verkligen
var sant, jag vet inte om jag verkligen var ett barn något
mer.
För när man inte längre är oskuld, vad är man då?
Skuld?
”Skyldig eller icke skyldig?”
”Skyldig, herr domare!”
Ja, sedan dess är jag skyldig. För mitt liv och hur jag
lever det, för det samhälle jag lever i. Som skyldig kan jag
slåss och försvara mig. Det är mycket bättre än att vara
oskyldig.
Min oskuld blev kvar i en säng som luktade av smutsiga
lakan och gammal äcklig gubbe, i en lägenhet någonstans
på Söder i Stockholm. Där kan den få vara.

Min oskuld var mig till inget skydd och ingen nytta.
Min oskuld var fullkomligt värdelös.
Bara något år senare bestämde jag mig för att vara en
sån som är modig. Jag var femton år och lät alla veta. Vad
fanns där att förlora? Oskuld var jag ju inte längre, och så
svag, så hjälplös och så utsatt som jag var den där gången,
i den där lägenheten, lovade jag mig själv att aldrig mer bli.
Jag tänkte vägra vara offer.
Skyldig var jag tveklöst – men till vad bestämde bara jag
själv. Jag menar, det är inte alla 16-åriga killar i första
klass på gymnasiet som kommer till skolan i strasshalsband.
Det är inte alla killar som mönstrar i rävboa.
Men det gjorde jag!
Jajaja, jag gick kanske lite vilse i början, men jag hade
åtminstone börjat gå.
Dessutom var jag ju tvungen att rita min egen jävla karta.
Och här är vi nu, tjugo år senare. Jag är inte fjorton, jag
är trettiofyra.
Tjugo år av fullständig skuld, och jag skäms inte ett
ögonblick.
Faktum är att jag inte tror på skam.
Jag tror på att vara skamlös.
För detta enda vet jag: Frihet är inget man får till skänks.
Frihet är något man erövrar.
Vi är just så fria som vi gör oss till.
Vi får den plats vi tar.
Där vi står idag är dit vi själva gått. Det här är vår historia,
och vi har rätt att vara stolta.
Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer
bara vi själva!

Medelbetyg: 3 (1 röster)