En slags pikareskroman med många drastiska scenerier. Huvudperson är dvärgen Oskar, som är trumslagare. Genom honom får vi uppleva Tyskland, speciellt Danzig och Düsseldorf, och nazismen under 1930- och 40-talen. En tidssatir som är både humoristisk och grotesk.

Betyg 5

Vilken bra bok! Intressant skriven med humor, äventyr, spänning, historia - ett klarvaket och underfundigt språk av författaren. Läs den!

Betyg 5

I mina bokhyllor tronar Günther Grass’ mästerverk Bläcktrumman ensamt och majestetiskt i kategorin “bästa böcker – alla kategorier”. Med sin svarta humor porträtterar han historiens glömda ansikte, som nobelkomiteen beskrev det när han tilldelades nobelpriset i litteratur 1999.
Historierna, för det vimlar av historier i denna bok är så fabelaktikt gott beskrivna att det går inte att sluta läsa boken, och ändå så är det en bok som tar tid att läsa. Efter varje kapitel var jag tvungen att stanna upp, reflektera, reagera och till och från avreagera.
Språket är ju ett eget kapitel för sig. Det är vackert, elegant, stilistiskt men samtidigt lätt att läsa.
Detta är en bok som jag varmt kan rekommendera!!

Betyg 5

inte min smak

Betyg 1

Ett äventyr, med tusen infallsvinklar; ceremonin i Lökkällaren för att gråta och lätta på tungans och känslans band; symboliken i glaskrossningen som Oskar ägnar sig åt men också Igelkottens hanting av glas; frosseriet i äcklet - allt detta mänskliga äckel som oftast har med kroppsvätskor att göra (Brunner har lånat en del här kanske); farsen vid försvarandet av posthuset, ondskan som en suck eller snarare likgiltighet och så trummandet.
Trumma för att ta fram minnen också kollektiva, för att fantisera, för att kalla tillbaka och för att stimulera det onda?
Är Oskar ond? Är människorna onda? Eller kommer ondskan ur bristen på empati, brist på engagemang, brist på livsnerv?
Blecktrumman har beskrivits som en kritik människans lätthet att ge efter för massrörelser, i boken illustrerat med andra världskriget, men jag tycker inte det stämmer. Alla personer, och särskilt Oskar är mycket distanserade - till allt - på ett liknöjt sätt. Det som sker det sker, nunnor skjuts ihjäl, kvinnor våldtas och misshandlas och Oskar leder undan hjälpen och är direkt orsak till människors lidande. Men inte bara han, alla personer i boken beter sig på liknande sätt och inte ens för att skydda det egna skinnet, utan mer därför att det var det som slumpmässigt var närmast.
En otäck bok som lämnar många funderingar och frågor
och kanske ett nytt sätt att se på världen.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Blecktrumman handlar om Oskar Metzerath, en mentalpatient som skriver sina memoarer under sin sjukhusvistelse åren 1952-1954 då han är 28-30 år. I romanen beskriver Oskar sin uppväxt under andra världskriget i Polen och staden Danzig. Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar för att sluta växa efter att ha insätt fördelarna med att vara liten, han hoppar då utför en källartrappa. Resultatet blir precis som han tänkt, men i samband med detta utvecklar han andra talanger: att spela på sin blecktrumma och att skrika i en sådan falsett att glas krossas. En förmåga han drar nytta av som vapen under hela sin uppväxt, men även under sina kommande arbeten som vuxen. Oskar är en ganska flexibel och fantasifull berättare som tycker om att sväva på sanningen, om detta beror detta på hans mentala hälsa eller bara på en lust att fabulera låter jag vara osagt. Historien berättas i första person även om han då och då använder tredje person, ibland t.o.m i samma mening. Förvirrande för läsaren som undrar om Oskar har en kompis med sig, men kanske också en symbol för mental ohälsa.

Blecktrumman är Günter Grass´ storverk, boken som gav honom ett nobelpris. Med modernt språkbruk karaktäriseras den närmast som magisk realism, jag kallar den en burlesk skröna. Men det är också en skildring av nazismens uppgång och fall och judeförföljelserna i Polen och Danzig. Rent tekniskt och språkligt är den oklanderlig men jag går inte igång på berättelsen i sig. Det är lite för mycket av allt, ett myller av udda karaktärer, märkliga händelser, skabrösa möten och tragiska livsöden. Visserligen anser även jag att människan i grunden är ond, men att så påtagligt bli påmind om det kan jag vara utan. Men ni som uppskattar böcker av typ Hundra år av ensamhet kommer att älska den.

Faktum är att den för mig är en av de mycket få böcker som är bättre som film. Den surrealistiska berättelsen gör sig bra i bild och en del detaljer måste av nödvändighet skalas bort, vilket bara är bra. Och vem minns inte när den gamla fiskaren drar upp hästhuvudet på sandstranden och ur dess inre halar fram den ena kladdiga ålen efter den andra. En klassisk scen som minskade konsumtionen av rökt, stekt och inkokt ål mer än aldrig så många fiskeförbud...;-)

Betyg 3