Roth fabulerar om vad som kunde ha hänt i USA om en fscistisk president hade suttit i Vita huset under tiden för Tysklands naziststyre (och andra världskriget). Och det blit trovärdigt. Att få följa den judiska familjens upplevelser känns riktigt otäckt, suggestiv ondska rinner ner på dem ovanifrån, från samhällets topp, från icke-judar omkring dem.
Det blir upprörande. Särskilt med lite "facit i hand", mycket är ju känt hur judarna blev förföljda och trakasserade under Hitlers styre i Europa.
Men författaren gör det inte på något sätt lätt för läsaren, tycker jag, Stundtals sniglar sig handlingen fram, och ordrika passager med (ovidkommande) utvikningar gör det hela ganska tungrott faktiskt. Man får kämpa lite, men gör man det får man god lön för mödan. Detta är en mycket intressant idéroman, mycket tankeväckande.
En undran bara. Varför kände Roth det som att han till slut behövde försvara den fascistiske Lindbergh? De sista sidorna är ju ändå en autentiskt dokumentation om hur flygaresset faktiskt förhöll sig till nazismen och dess främsta företrädare under 30-talet. Är han, trots allt, fortfarande en alltför stor hjälte som inte kan angripas? Detta gnager lite, och jag måste tänka bort det, det som moster Evilyn kallar "sanningen".