Claud Lanzmann gjorde en nio timmar lång dokumentärfilm baserade på olika intervuer. Där fanns överlevande från förintelsen, fångvaktare och ansvariga för förintelselägerna, polacker i byarna runt lägerna, människor som flyttat in i deporterade judars övergivna lägenheter, förintelseexeperter...
En lång rad av väsentliga och viktiga vittnesmål som tillsammans hjälps åt att försöka gestalta vad förintelsen egentligen handlade om.

I boken Shoah har Lanzmann försökt välja ut de partier ur intervjuer som plockar fram essensen av dokumentärfilmen och förintelsen.
Genom att välja en viss ordning - och olika återkommande moment - har han satt ihop en rytmisk komposition, där de olika vittnesmålen skapar en harmoni av röster som från olika håll formerar så oerhört starka bilder att man tappar andan.
Själva boken är oerhört enkel i sitt upplägg. Lanzmann intervjuar folk. Ställer frågor, ifrågasätter, förtydligar. Ibland med tolk, ibland utan. Så rent konkret är det en lättläst och lättbegriplig bok.
Men på ett annat sätt är det en oerhört komplex och mångabottnad bok där myriader bilder tvingar en att försöka förstå.

En bild som etsat sig fast är den som kommer av ett protokoll där gasbilar diskuteras. Det var i stort sett bara i Auschwitz man använde gasen cyklon B för att avliva judar. På många andra håll använde man stora fordon där man ledde in avgaserna i lastutrymmet. Detta utrymme fyllde man till bredden med judar.
Protokollet gick ut på att komma fram till hur detta förfarande kunde effektiviseras. Ett par kubikmeter av lastutrymmet kunde inte användas, vilket gjorde att det fanns utrymme som fylldes med gas till ingen nytta - vilket förlängde avlivningsoprocessen.
Förslaget var att bygga om bilarna så att de kortades en meter. Bilarna blev då framtunga och svårare att manövrera. Dock hade lasten en naturlig riktning bakåt när gasen började släppas in, vilket kompenserade framtungheten.

I torra och konkreta ordalag behandlade rapporten det effektiva i att räkna med att människor i dödsångest kastar sig mot den utgång de känner till - bakåt - och att detta ger en balans i fordonets prestanda.

Hela boken är i stort sett ett långt svart pärlband av liknande bilder som gör Shoah till en av de bästa böcker jag läst. Jag ger den en mycket stark femma.

Betyg 5

Förintelsen - på engelska holocoust, kommer från de grekiska orden holos (helt) och kaustos (som betyder bränd). Oftast tolkas ordet i meningen brännoffer eller/och utrotning. Begreppet brännoffer, är på det hela taget ett ganska ironiskt ord för vad som skedde i gaskamrarna & krematorierna under nazitiden. Speciellt ironiskt (och föraktfullt) är det att ta ett ord som offer i sammanhanget och binda det till judarnas undergång. Det finns i vissa kretsar fortfarande en föreställning om att judarna fick vad de förtjänade, eftersom de förnekade Jesus som Guds son. Med denna argumentation har man sökt rättfärdiga det fruktansvärda lidande som det judiska folket fått uppleva sedan kristendomen blev en världsreligion. Och av detta skäl använder jag helst inte ordet holocoust utan föredrar beteckningen Ha-Shoah, som betyder förintelse på hebreiska. Shoah heter också den bok som jag nedan recenserar efter mer än fem genomläsningar.

År 1985 såg Claude Lanzmanns dokumentär "Shoah" dagens ljus. Dokumentären anses än idag vara den mest betydelsefulla film som gjorts om förintelsen. Filmen är mer än nio timmar lång och består av förstahands vittnesmål av överlevande, tyska byråkrater, polska bönder och andra som på ett eller annat sätt var inblandade i förintelsen. Trots filmens omfång gjorde Lanzmann ett försök att sammanställa vittnesmålen i en bok som gavs ut samma år med förord av Simone de Beauvoir. Det är den boken som jag läst om och om igen, de senaste åren, men haft oerhörda svårigheter att skriva en recension om.

Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan. Lanzmann samlar fragment till fragment och bygger en gripande bild av förintelsen med detaljer som bränner sig fast på näthinnan, vare sig man vill det eller ej. Trots att man läst berättelserna om förintelsen så många gånger är Lanzmanns berättelse ny. Genom hans sammanställning blir historien levande igen. Historien är en mardröm, och en sann sådan, men det är kusligt också hur vacker ondskan kan vara. Små bitar av ångest och skuld söker sig samman till en bräcklig och brutal helhet. Rösterna berättar; bönderna, lokförarna, kommisarierna och lägerkommendaterna. De förnekar att de hade vetskap eller möjlighet att förändra. Ändå andas deras ord av återhållsamhet och ångest. Visst visste dom. Men visste vad? Inget allt, men lite någonting? Och kanske mer än så? Någon fick det bättre när judarna försvann, någon annan kan inte släppa bilden av ett barn som kastas upp på ett flak. Det finns så många berättelser och mellan raderna skymtar ansikten och alla de röster som inte kunde. Shoah är en bok som gör ont att läsa.

Bokens upplägg är ovanligt. Lanzmann börjar i historiens mitt. Sen arbetar han sig ut i perferin. Var börjar och var upphör förintelsen? Är varje steg ett steg i förintelsen eller mot? Var börjar skulden, hos vem hör den hemma? Den ansedde historikern Raul Hilberg berättar om hur nästan alla dekret tyskarna beslutade rörande judarnas öde var en spegelbild av det förflutnas dekret. Där fanns inga nyheter. Endast det sista steget var nytt.

Inte omvända judar till kristendom, inte avgränsa dem från sina städer eller skeppa dem långt bort. Inte leva bland oss - inte leva alls. Upptäckten av de hårfina gränserna gör det hela paradoxalt. Hur bekämpar man en ondska man vänjer sig vid? Hur bekämpar man insikten att man fått det bättre när somliga försvunnit? Kan det någonsin förlåtas? Jag läser Lanzmanns fantastiska bok och vanmakten står mig upp till halsen, en oupplöst knut!

Och idag i Sverige - här och nu - växer sig antisemitismen starkare (och föraktet mot invandrare) men i ny gestalt. Idag är antisemitismen inte politiskt korrekt, så man får vara antisionist istället. Frågan är hur man/vi kan kräva av Israel, offret att DE borde lärt av historien. "Har inte NI lärt er något av att vi försökte utrota er? - borde inte NI ha större respekt för människovärde?" kan vi, eller kan vi inte fråga judarna i ljuset av förintelsen? Sett ur det perspektivet blir Palestina-frågan en del av problemet. Rättvisa, javisst - men också perspektiv på kontexten. Efter årtusonden av underkastelse slår den mobbade tillbaka. Västvärlden vrider sina händer och glömmer varför rädslan att ge upp mark/tro/stoltheten är så stor.

Shoah är en bok som jag bär med mig ständigt. Jag har gjort fullt med understrykningar och boken lider av svårartade hundöron. Men det är en bok som drivit rakt in i hjärtat på mig. Den har en egen röst. Jag har gett den en jordgubbe, men kan aldrig göra den rättvisa med en enkel recension. Det här är ett försök, inget annat. Om du vill se trailern för filmen (år 2007 kom en nyutgåva) klicka på länken här. Boken har publicerats på svenska av bokförlaget Alfabeta. Det är en bok man inte får missa.

Betyg 5