Kopparberget är ännu en historisk roman av Rune Pär Olofsson. Den fredlöse Per kommer till Kopparberget där bergsfred råder och börjar arbeta i koppargruvan. Sigismund är svensk kung så romanen utspelar sig på 1580-90-talet.

Rune Pär Olofsson ger en initierad skildring av arbetet vid gruvan, och av de enkla tekniska hjälpmedel som står till buds. Även livet utanför gruvan skildras med tidskänsla. Olyckor, rättslöshet, förtryck och övervåld är ständiga följeslagare och ljuspunkterna få. Ändå lyckas Rune Pär Olofsson skriva en roman som är positiv i sin grundton, hemskheterna till trots.

Jag måste få tag i del två i trilogin snarast.

Betyg 4

Kopparberget, Rune Pär Olofsson 1976, 1988 Norstedts Förlag

Året är 1595 då Pär efter lång vandring kommer fram till Kopparberget, röken slår mot honom och han tänker, ”hur kan någon leva i slika trakter”. Men vad har han för val, som fredlös har han två, att leva gömd i skogen eller gå ner i gruvan, nu när vintern närmade sig var det första alternativet inte lockande, att alltid känna sig jagad, aldrig veta när hämnaren får fatt honom. Alternativ två är att försöka bli städslad vid gruvan och få bergsfrid, vilket innebär att han får livstids arbete, men får leva skyddad så länge han håller sig vid gruvan.

Röken, rädslan och det hårda arbetet i gruvan skulle bli Pärs följeslagare, att inte veta om de skulle komma upp igen, att hela tiden fundera över ”när ska det hända mig”, för när det gått en lång tid och inget hänt då blev rädslan värre, nu måste det väl vara min ”tur” snart. Alkoholintag kunde vara ett sätt att döva det värsta, och slagsmål.

Pär är duktig att lära sig, inte bara i gruvan, han har större ambitioner, han vill lära sig läsa och skriva och får hjälp av mäster Hans som tagit honom under sina vingar. Det där med att lära sig läsa och skriva faller inte i god jord hos hans gruvkamrater, vad ska det vara bra för, vill han göra sig märkvärdig är kommentarer som han får höra. Pär har ambitionen att få det bättre, inte bara för sig själv utan också för sina kamrater, men ska snart upptäcka att man inte blir profet i sitt fädernesland.

Rune Pär Olofsson skapar en målande och mycket levande beskrivning av livet på Kopparberget och arbetet i gruvan, det är fart och fläkt i berättelsen och fast det många gånger är eländigt så ligger det i Olofssons styrka att väga upp det hårda livet med lite positivitet. Jag tycker att nerven i denna roman ligger i beskrivningen av arbetet och de situationer som kan uppstå i en gruva och de känslor det framkallar. Med skicklighet och stor verklighetskänsla beskriver Olofsson intermezzon som sker, det är speciellt ett där Pär är inblandad, ja där kändes som om tiden stod still för ett tag, jag är imponerad av hur författaren lyckas beskriva den spänning som uppstod. Likaså karaktärsbeskrivningarna som han lyckas mycket bra med och då mest den lille Pär som jag ser honom, kvick i handling och ord och egentligen en rättskaffens människa, trots sin skuld som han aldrig riktigt får eller kan glömma.

Betyg 4