Johanna Nilssons språk är verkligen bra! Bitvis är den skriven i så där riktigt korta meningar att takten blir så där nästan haltande. Och det är verkligen bra!! Som läsare kommer man Ela riktigt nära inpå livet. Det är så häftigt när Johanna beskriver hur Ela tänker och vad hon säger, vilket är två helt skilda saker! Och då känner man igen sig själv, hur komplicerat det är att vara människa!! Samtidigt ville jag ibland ta tag i Ela, ruska henne och skrika "väx upp nån gång!" när hon deppade lite väl mycket! Jag tycker dock, liksom förgående recensent Annika, att boken tappar poäng på att den bitvis känns lite orealistisk, till exempel med socialsekreterare som framställs lite skevt. Och en katt som beter sig väldigt katt-olikt. Och slutet känns väldigt osannorlikt, utifrån Elas extremt dåliga mående och svaga självkänsla.