I benrangel (bag of bones) visar Stephen King att han inte bara är duktiga på att förmedla spökhistorier, utan att han också är en första klassig författare. Det kan tänkas att de som letar efter nått så skräckinjagande som The Shining eller jurtjyrkogården blir en aning besvikna över benrangel då detta är en mycket mer nedtonad berättelse, men jag fann den både obehaglig, spännande och förvånansvärt djup, nästan som en psykologisk studie. Dessutom har boken ett oväntat bra slut, vilket nästan är en raritet bland Kings historier.