Lunar Park är en bok om författarens försoning, dels hans försoning med hans författarskap, dels hans försoning med sin far. Hjalmar Söderberg skrev i "Förvillelser" att "ett långt liv gör inte människan bättre, utan ökar ofta skulden". Det är denna skuld Ellis försöker handskas med i Lunar Park, efter att nu blivit tillräckligt gammal för att förstå konsekvenserna av hans handlande under sitt liv.
Det är inte förrän en författare, konstnär, skådespelare eller artist får ett genombrott som han eller hon blir ett allmänt känt namn bland andra. Men det här genombrottet kan förutom att vara dennes uppgång, även vara dennes fall. Att i framtiden bara bli ihågkommen som den som skrev den boken, den som hade den rollen, den som målade den teckningen, kan göra att man senare inte blir ihågkommen för sina andra bedrifter, utan man blir fast i det förflutna. Utav alla Ellis böcker är American Psycho den mest omtalade och det är även den som utgör något utav grundstommen i den här boken (finns även referenser till andra av hans böcker). Patrick Bateman och andra karaktärer kommer tillbaka och hindrar författaren från att gå vidare. På så sätt blir Lunar Park blir något utav en upprättelse för att slutligen komma bort från denna bok som förföljt honom så länge
Det andra stora temat är fader-son-relationen. Enligt det första kapitlet som är något av en självbiografi, beskriver han kort hur han blev misshandlad av sin far och att fadern inte accepterad honom förrän han blev känd. I boken närmar han sig en förståelse till sin egen far, men då ofta i samband med en förväxling mellan hans nuvarande relation till sin egen son som intar författarens ansikte. Men denna försoning med den döda fadern blir inte alltid lätt, bland annat skuldbelägger han sig själv för orsaken till att fadern dött, då han lämnade fadern ensam i livet, något han själv kom att frukta. Dit Ellis vill komma är att det tar tid innan man förstår sina föräldrar, innan man förstår varför de gjorde vissa val.
Sättet på vilket Ellis skriver är schizofrent. Han skriver utifrån personen Ellis egna håll varvat med författaren Ellis perspektiv. Det blir ett sätt att reflektera på, men ger även en inblick över hur man som författare (liksom skådespelare) tar sig an olika roller. Man sätter sitt egna jag åt sidan, för att åstadkomma något. På sätt och vis är det en förintelse av jaget, men som Ellis skriver, så handlar det snarare om en flykt från sig själv.
Liksom i American Psycho, är imagen lika viktig och allt görs för att upprätthålla den för andra människor. Men i denna bok tas det ett steg längre, genom att även föra över ens levnadssätt till ens barn, som får allt de inte behöver samt en massa medicin, för att föräldrarna ska stå ut med dem.
Bokens "semiautobiografiska stil" gör den än mer spännande än vad den annars skulle varit. Och trots avsaknaden av Ellis sadomasochistiska inslag, har den fortfarande passager där man blir smått rädd mitt på dagen, för att inte säga hur det är på natten. Det kan tyckas att det finns en del lösa trådar som man verkligen törstar efter direkta svar på när boken är slut. Men att få direkta svar från Ellis är sällsynt, man får istället resonera fram något själv.