En tankfull liten berättelse. En rörande berättelse om det oundvikliga, döden.

Betyg 4

I "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, beskrivs den nalkande döden, utan hopp att komma undan. Men för att göra kampen jämnare vill huvudpersonen ta reda på så mycket han kan om döden.

Vi får följa de fyra herrarna i en sjuksal som de kallar baslägret. Det är huvudpersonen Hasse f.d. skådespelare som berättar. De andra är Börje en posttjänsteman, som gillar att spela och satsa, Harry en uteliggare som visar sig vara en gentleman och Monte som ligger bakom ett skynke hela tiden utan att de andra ser honom och inte hör de något ifrån honom inte heller, med undantag från en enda gång. Alla vet att de ska dö, de blir omskötta men ej botade. Det finns två favoritsköterskor, Birgit den moderliga och Angela den åtrådda.

Ett uppmuntrande avbrott i tillvaron för Hasse är George med bokvagnen, som har ett avancerat bokurval. Hasse bestämmer sig för att suga i sig allt han hinner och orkar för att konfrontera döden. George ger honom ett bättre liv, för desto mer han läser om döden ju piggare blir han till humöret, men ej kroppsligt. Men det kan ibland bli för mycket död.

Dagarna flyter på, med avbrott för mat som inte smakar något som till slut ersätts med dropp. De efterlängtade morfinsprutorna som för dem bort från smärta och plåga till drömmarnas land. Prästbesök blir det några gånger, men de uppskattar mer när Birgit och Angela jobbar. De strikta läkarna som tittar in då och då för att som de tycker se om de fortfarande lever har de inte mycket till övers för. Sedan är det en man med gul skinnjacka som ställer sig och tittar forskande över rummet, vad vill han egentligen? Baslägret blir tommare och tommare.

Boken är berättad i jag form, och det är lätt att dras med i Hasses tankar. Vi får följa honom ända till det oundvikliga. Språket är kortfattat och osentimentalt, så här är läget. Jag kan förstå hans sökande i böcker, som han säger själv. ”Jag slukar andras tankar om döden för att slippa tänka på min egen” Men till slut kommer han inte undan dem, han vill inte tänka bakåt men vad ska han göra när det inte finns någon framtid.

Världen krymper för dem, deras värld är en sjuksal där personerna som finns i deras närhet blir viktiga inslag. De blir lyhörda för små saker och stämningar och kan tolka en blick eller ett tonfall, ett tyst samförstånd med varandra.

Det här är en realistisk berättelse som på något vis inte berör mig riktigt på djupet. Men det är kanske det som är konsten, bli berörd men samtidigt inte.

Betyg 3

En finstämd liten bok...

Betyg 4

Jag tycker som de flesta andra. Detta är en finstämd bok om livets sista tid, som det kan te sig på en vårdanrättning. Egentligen är jag inte alls intresserad av ämnet, och verkets minimala omfattning gör att även måttligt roade lätt kan ta till sig budskapet. Och att Wijkmarks språk är klart, lätt och trevligt gör inte saken sämre precis. På pluskontot skall också läggas det totala avsaknaden av sentimentalitet. Det är skickligt att undvika den sliskkällan, tänk på motsatsen i tex "Tisdagarna med Morrie".

Men... kanske är jag fortfarande för ung för att verkligen tycka att detta engagerar mig.

Betyg 4

Har nyss läst denn lilla berättelse
om en mans dödskamp, kan man kanske säga.
Humoristiskt i all sin bedrövlighet
men en bagatell.
Kan inte hjälpa att jag funderar över hur det står till med litteraturen i landet när denna får Augustpriset?
Vad det det bästa vi kunde åstadkomma?
Den är förstås inkännande och det finns fina scener
och gräsliga scener - som sig bör
och den lämnar mig med en SUCK - så kort och meningslöst det är - kan vara - livet, vilket väl är meningen. Carpe diem!men stor litteratur?
Nej - ofullgången, onyanserad, ytlig i sina filosofiska försök och ja, trist

Betyg 2

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)