Jag tycker denna roman är underlig. Men det är nog meningen att man ska tycka det. Jag har aldrig läst surrealistiska passager som i "Världens sista roman", som inte tråkat ur mig. Jag har svårt att sätta fingret på det, men Sjölin lyckas hålla någon slags ording i oordningen, teman som går igen, det kretsas trots allt kring någon sorts kärna.
Men allt blir lite förvirrat. Även de till synes "realistiska delarna" svävar liksom bort i någon sorts gunglfly... Hm.
Jag törs inte rekommendera denna till någon, men jag hade iallfall inte tråkigt när jag läste den.

Betyg 4

För den breda allmänheten är Daniel Sjölin mer känd som trevlig och karismatisk programledare för SVT:s litteraturmagasin Babel än som författare. Väl medveten om detta faktum utnämner Sjölin sig själv till huvudperson i sin senaste tillika ”Världens sista roman”. Inledningen av romanen ger också sken av att vi har att göra med en öppenhjärtig självbiografi . Här besöker programledaren sin alzheimersjuka mor på ett vårdhem, och via återblickar berättas även den tragiska historien om insjuknandet. Men snart inser man som läsare att det långt ifrån (enbart) är den verklige Sjölin som agerar förgrundsgestalt i den här berättelsen. Bokens Daniel Sjölin är nämligen långt ifrån någon behaglig helyllekille, snarare en slug alkoholiserad misantrop fylld av hånfullhet och förakt. I berättelsens bakgrund anas ett förflutet innehållande tvång och förtvivlan.

Det märks tidigt att tidigt att vi här har att göra med en mycket begåvad författare och språkekvilibrist som utan att blinka sätter sina läsares hela koncentrationsförmåga på svåra prov. Sjölin leker med språket och låter sin dryga huvudperson agera domare över den publik (du) som sitter där med boken i hand. Att Sjölin har höga ambitioner med sitt skivande står även det utom allt rimligt tvivel; han söker efter att frambringa romanen med stort R, ett tjugohundratalets ”Ulysses”. Därför tar han höjd och gör ett (tror jag) medvetet försök att skildra händelseförloppet med lite annorlunda tekniker. Resultatet blir en roman med brutet och fragmentariskt händelseförlopp; med en del outsagda och rentav otrevliga begivenheter som framkallade mitt illamående. Tyvärr tycker jag att detta grepp förtar en del av läsupplevelsen. Språkligt preusseri kan jag acceptera som fenomen; när det används för att nyansera och divergera karaktärer . Här ser jag dock inget sådant syfte och anar tesen: ”Inte är man geni om någon annan skulle förstå”.

Jag kan i mitt omdöme ha påverkats av att jag samtidigt läste Pär Lagerkvists utmärkta ”Mariamne”. En roman som i rak motsats till Sjölins har klätts i en enkel och mycket effektiv språkdräkt. Och det enkla är som sagt ofta det svåra. Men visst, ”Världens sista roman” är alls inte dålig. Den är på sina ställen intressant och garanterat inget som man glömmer i första taget. Jag misstänker avslutningsvis att böcker som den här ger sin författare goda chanser att så småningom väljas in i Svenska Akademin.

Betyg 3