Julius Caesar återvänder till Rom efter ett decenniums erövringståg i Gallien och Britannien. I Rom härskar Pompeji ensam och känner det konkreta hotet av den allt mäktigare och populärare Julius. Han beordrar Julius att komma hem utan sina trupper. Julius ser igenom den uppenbara fällan och marscherar i stället mot Rom med allt han har. Pompejus tar med sig senaten och flyr till Greklan samtidigt som Julius intar Rom och på nytt blir vald till konsul.
Därefter utbryter inbördeskriget som bland annat innebär Brutus stora svek och bekantskapen med den egyptiska drottningen/gudinnan Kleopatra som blir Julius sista kärlek.
”Krigets gudar” är en värdig avslutning på serien om Roms första kejsare (även om ordet kejsare inte fick sin innebörd förrän senare – då det under Julius tid helt enkelt var hans efternamn). Julius tar den slutliga och totala makten och börjar snegla åt nya fantastiska mål som innehåller republikens död och upphöjande till Gudstatus.
”Krigets gudar” är på ett sätt den mest spännande i serien då den går vidare. I de tidigare böckerna har det varit klättringar i karriären, konflikter, intriger och kamp. Det mest spännande börjar faktiskt när Julius uppnått alla sina mål och blivit störst. Vad gör man när man uppnått alla sina drömmar? Sätter sig ner och är nöjd? Nej, så fungerar inte människan – och allra minst Julius Ceasar som kommit att identifiera sig med ständigt strävande. Och inspirerad av hur egyptierna upphöjt sina kungar och drottningar till gudar satte Julius därför detta som sitt nya mål och även om han själv inte hann uppleva det så kom följande generationer Romare att se honom som sådan – inklusive en rad efterföljare. Och det är en mäktighet som jag tycker Iggulden lyckats lyfta fram.
Torsten Wahlund avslutar inläsningen av bokserien på ett bra sätt. I första boken tyckte jag han försökte skrovla till rösten på ett sätt som inte fungerade – men det har tonats ner till en bra nivå allt eftersom.