Vi befinner oss i Amsterdam på en skitig hamnkrog där advokaten Clamart hittat en kamrat att dela sorg och sprit med. Det är några år efter andra världskriget och nihilismen genomsyrar den kulturella eliten. Jean-Baptiste Clarmat är eller var en i denna elit. Nu är han försupen och beklämd över sitt liv. Han berättar gärna sin historia för vem som helst som vill lyssna. Du vill om du har öppnat pärmarna till denna bok. Du vill och det är Dig som Clarmart utgjuter sin historia för. Det är en historia om människan och advokaten och om dig själv.

"Fallet" är en lång monolog som berättar om en människa bland alla andra. Någon som älskar sig själv så mycket att han inte har förmåga att se bortom sitt ego, eller känna kärlek. På många sätt är Clamart en god människa eftersom han gör goda handlingar. Och han gör dessa handlingar oavsett vilken respons han får på dem. Han behöver ingen bekräftan från någon, eftersom han är sin egen herre. Han kan inte föreställa sig att någon kan hysa negativa känslor inför hans person. Clarment älskar att känna sig som en god människa och han badar i ljuset av sin egen godhet. Så njuter han av att vara artig och av att få människor runt omkring honom att känna sig betydelsefulla. Ändå har han inte förmåga att känna kärlek för någon annan än sig själv. Det bekommer honom inte. Det finns ingen annan människa i världen än Clarmart. Tills den dag en flicka kastar sig i floden Seine och Clarmart väljer att gå därifrån istället för att hjälpa. Han intalar sig själv att han ändå inte kunnat rädda henne och att händelsen inte påverkar honom. Och det gör den inte till en början. Han fortsätter vara den han är men det som gjorde honom lycklig förut har mist sin glans. Han var tidigare som ögat som ser världen, men inte sig själv, och nu ser han konturerna av vad han förlorat genom att inte vara behövd. Han flyr sitt liv, sin karriär och sina kvinnor.

Clarmart flyr sig själv och hamnar till slut på baren Mexico-City i Amsterdam, där han leker sin egen domare och föraktfullt pläderar om sin meningslösa existens. Du som läser boken är hans lyssnerska. Och undan för undan börjar du förstå att Clarmart verkligen talar till dig! De brister han pekar på hos sig själv blir långsamt dina egna och det blir oss, "vi" som Clarment talar om. Vi är dom som är så inriktade på oss själva att vi går från insikt till insikt för att bli de vi var från början. Det spelar ingen roll om människan fokuserar sin energi på det värdsliga för också föraktet och misstron mot den man varit är en egoistisk handling. Jean-Baptiste Clarmant tar vid där han började även om han nu badar i självförakt - är det ändå en egoistisk handling. Och du badar med honom.

"Fallet" var den sista roman som Albert Camus gav ut innan han körde ihjäl sig själv. Det är en fantastisk historia som inte liknar någon annan jag läst. Till skillnad från andra berättelser tvingar Camus läsaren att själv bli aktiv. För att boken skall beröra måste man släppa in Clemart och det är en invit till självaste djävulen. Clarment är egentligen inte djävulen, men han belyser de delar av människan som vi blundar för och som tvingar oss att vara ärliga mot oss själva. Det är som Clarmant talar om när han säger att man aldrig skall säga sanningen till någon som ber om den. Ingen vill höra sanningen. Det folk vill är att bli bekräftade. Vi ber aldrig om att få höra sanningen av någon annan än de vi känner oss besläktade med, de som delar samma brister som vi själva har - och som kan bekräfta att bristerna är bagatellartade. Camus är sannerligen diabolisk när han vecklar ut kartan över mänskligheten och ritar ut varje avgrund som finns däri. Helvetet är människan och det finns inget försvar, inga felsteg eller förmildrade omständigheter. Det bara är. Den som bekänner, bekänner enbart för att slippa bli dömd, föregå sin belackare.

Efter att ha läst "Främlingen" hade jag inte särskilt höga förhoppningar på denna bok. "Främlingen" är baserad på en idé, men den är inte särskilt skarpt berättad. Denna bok däremot vilar hela tiden ytterst på en egg av lidande. Den vacklar aldrig och för läsaren till bländande klarhet. Camus var en sann existenstialist och denna bok bekräftar existenstialismens mångfacetterade natur. Existenstialismen är inte enbart nihilism, utan också onotologi, läran om varat. Det är mig ofattbart att Camus har skrivit både "Främlingen" och "Fallet" då den första är skriven med ett torftigt naivt språk och "Fallet" så poetiskt målande. Jag är osäker på om jag skall ge "Fallet" Letturas högsta betyg. Jag måste läsa om boken på nytt för att vara säker, men tills dess får boken en stark femma i betyg. Läs den!

Betyg 5

en bra skriven bok, men den ville inte riktigt fastna på mig...Jag har kanse läst för lite filosfi för att helt förstå tankegångarna, men den drog ändå upp lite tankar hos mig.

Betyg 3