Jag skulle vilja döpa om den till I väntan på sömnen. Sömnpiller. Ärligt sagt, förstår jag inte hur denna författarinna har kunnat på Pulitzerpris. Visserligen inte för denna bok...
30 år skildras på drygt 300 sidor. Författarens torra snabbspolande språk och stereotypa beskrivning av tvåkulturella personers kulturella icke-tillhörighet berör mig ingenstans, trots att jag ibland råkar känna igen mig. Person- och platsskildringar får aldrig liv. De är och, genom hela boken, förblir en grå bakgrund för den snabbspolande 30-årssagan.
Jag känner mig bedragen på de timmar jag la ner på att läsa den här boken.