Ullmann skriver en uppväxtskildring där det är svårt att tänka bort vem hon är/vem hennes far var. Ändå har jag svårt att tro att detta skulle vara självupplevt, utom möjligen ramen.

Det är en historia som i förstone ter sig ganska lätt, troligen med avsikt, men den blir mörkare. Det är svårt att låta bli att jämför med Fagerholm "Den amerikanska flickan", historierna har flera beröringspunkter. Men Ullmans "Ett välsignat barn" lyckas inte lika bra. Jag tycker att författarens arbete med strukturen - dispositionen - lyser igenom för tydligt, det känns anlagt, konstruerat, märkvärdiggjort.

Det blir ändå högt betyg. För det är en bra berättelse.

Betyg 4

Jag gillar allt som Linn Ullmann har skrivit. Denna bok är inget undantag. En bra historia med intressanta karaktärer och vacker stil, skriven på ett underbart och säkert sätt. Håller med om att det känns märkvärdigt ibland, men jag tycker att det är bara bra med författare som jobbar hårt med dispositionen i motsats till alla som skriver "spontant" och slarvigt nuförtiden.

Betyg 5