Efter att ha gjort betydelsefulla insatser i nedkämpandet av Spartacus slavuppror blir Julius utmanövererad och sänd till Spanien för att administrera Roms uppbyggnad i detta avlägsna land. I stället är det Crassius och Pompeius som tar över styret i imperiet. Crassius med sin pengar och Pompeius med sina arméer.
Under tiden kontaktar Brutus sin mor - som lämnade bort honom som liten - och inser att hon är Roms med inflytelserika kvinna genom de kontakter och tjänster hon förmedlar mellan sin bordells kunder. Med hennes hjälp återuppbygger han "De förstföddes legion" som krossades i och med Marius död.
Strax före Julius fem år i Spanien är till ända återvänder han till Rom för att ställa upp i valet till konsul och - om han lyckas med det bege sig norrut och lägga under sig Gallien och Brittanien - något som inte kommer att låta sig göras obehindrat.
Tredje boken i serien om Julius Ceaser är på ett sätt både bättre och sämre än de första böckerna. Plötsligt har vi en intressant kvinna i Brutus mor som i det fördolda sitter som en spindel i nätet på sin bordell och trots att hon är tio år äldre än Julius Ceasar inleder ett förhållande med honom. Något som Brutus inte är speciellt förtjust i. Allt det är spännande. Men sedan börjar erövringståget norrut och det som var spännande i de tidigare böckerna blir här mest långtråkigt. Det är massor av stora och spektakulära slag, men det är aldrig riktigt svårt. Julius besegrar arméer som är tio gånger större än hans egen. Historien går inte att ändra, men när man återberättar den så kan man välja hur mycket. Och här tycker jag Iggulden har valt att berätta för mycket för att spänningen ska hålla i sig. Det var fascinerande att han lyckades med allt han gjorde i Gallien och Brittanien - men inte lika spännande som det som hände före och efter.
Torsten Wahlunds behagliga röst fortsätter att göra historien rättvisa.