"Mess" berättar ingenting du inte redan visste. Dessutom berättas det du redan vet hundra gånger, så att du inte skall missa något. Och verkligen ska fatta allting. Utan att behöva tänka det minsta. Så känns det när man läst Jens Ganmans debutroman. Författaren har fått en idé (msm-baserad historia), men en bättre redaktör skulle kunnat guida honom bättre. Eller.. kanske är det så här det ska va? Det verkar ju falla i god jord på en hel del håll.
Den är förvisso tämligen harmlös. Och menlös. Och jättetråkig. Ganman tar i så han nästa spricker: han vill vara rolig (det är inte roligt), han vill hålla en hög igenkänningsfaktor (han lyckas, men det blir aldrig nyanserat, hela tiden mal det på i samma spår), han vill vara känslig (det blir bara sentimentalt och drypande och da capo).

Men jag har inte hittat några stavfel.

Betyg 1

Roligt skriven, härligt flyt, mycket nostalgi. Kärlekshistorien är dock något tramsig och jag kan inte direkt påstå att jag vet vad boken egentligen handlade om.

Betyg 3

Johan får en helt galen helg med sina knäppa, hårdrockar polares polare, medan det enda han vill är att få tag i sin tjej Rebecka som de har ett tillfälligt break med vild sms mellan varandra.
Det e något som fattas storyn, det hade kunnat bli något roligt och bra av det hela då det finns flera roliga situationer som uppstår, men istället blir det bara tjatigt med Johans eviga tjatandet om Rebeka som i sin tur upplevs som en omogen barnunge.

Betyg 2