Livstid, av Liza Marklund, är den sjunde boken i romanserien om kvällstidningsreportern Annika Bengtzon. Den är en direkt fortsättning på Nobels testamente.
Annika Bengtzon på Kvällspressen misstänks för mordbrand i sin egen villa i Djursholm. Hon har separerat från sin exmake, Thomas, som nu lever tillsammans med sin älskarrinna. När David Lindholm, Sveriges mest kände polis, hittas skjuten i sin säng identifierar sig Annika snabbt med hans hustru Julia. Julia riskerar att dömas till livstids fängelse för mord, både på David och på sin försvunna fyraårige son Alexander. Julia nekar till anklagelserna och hävdar att det inte var hon som utförde dådet. Det var istället en annan kvinna som sköt hennes man och kidnappade Alexander. All bevisning pekar dock mot att Julia är skyldig.
Först på mordplatsen är polisen Nina Hoffman som dessutom är väninna till Julia. Nina får, precis som Annika, en stor roll i berättelsen. Medan Annikas tillvaro rasar samman gräver hon sig allt djupare ner i David Lindholms våldsamma förflutna. Han har varit åtalad flera gånger, men dock aldrig blivit fälld. Till slut återstår bara två frågor: Om Julia ljuger – Varför dödade hon sin son? Om hon talar sanning – Vart finns han nu?
Mina åsikter och tankar om Livstid kan sammanfattas såhär:
- Intrigen och historien är bra, dock tar det ovanligt lång tid (jämfört med andra böcker i serien) innan den tar fart
- Alla beskrivningar och bakgrundsreasearch är exceptionella
- Språket är lätt och rappt, med mycket dialog
- Intressanta beskrivningar av fängelsemiljöer
- Den riktiga spänningen infinner sig inte riktigt på samma sätt som i exempelvis Sprängaren och Den röda vargen
- Nina Hoffman – intressant, återkommer i fler böcker?
- Lite oklarheter kring trippelmordet, är det det som är meningen?
- Epilogen var lite oklar, skulle gärna vilja ha haft en fylligare sådan