Gud och det omedvetna" är en utveckling av logosterapin med fokus på nödvändigheten med religionen för den mänskliga existensen. De tre inriktningarna inom psykoanalys motsvarar A. Schnitzles dygder, sakligheten är psykoanalys, individualpsykologin är mod och logosterapin ansvarskänslan. De flesta psykoanalytiska sätt att se på människan uppfattar henne som atomiskt uppbyggd i partialdrifter och driftskomponenter och depersonaliserar på så vis människan och gör henne osjälvständig och oförmögen att ta ansvar för sitt liv. Psykoanalytikerna talade om människan som en helhet av kropp och själ. Logosterapin införlivar dock andligheten.Andligheten utgör människans egentliga väsen - hennes existens och mening. Den andliga existensens dygd är ansvarskänslan. Människan måste besvara livets fråga - vad hennes mening med livet är - och hon måste besvara det i handling. Freud fokuserade på det driftsmässigt omedvetna - som han menade tog uttryck i drömmar och neuroser. Hans terapi handlade om att göra det omedvetna medvetet. Detta mål har han gemensamt med logosterapin men här ligger fokuset vid sidan om det driftsmässigt omedvetna - det andligt omedvetna, som Frankl menar är människans faktiska vara - existensen.

Existensens dygd i sin tur är ansvarskänslan. Samvetet är en yttring av det andligt omedvetna och kan därför vara högst irrationellt - det är inte biologiskt betingat utan utgår från individen, precis som tro och kärlek. Frankl liknar samvetet med kärleken, eftersom de båda handlar om realiteter som kan förverkligas och har att göra med ett individuellt vara. Enligt Albert Einstein var religiositet att ställa frågan om meningen med livet. Logosterapin uppfattar tron på mening som att tro på Gud. Den religiösa tron är tro på övermeningen och en förtröstan på denna. Enligt Frankl måste denna tro vara frivillig, eftersom man lika lite kan tro på Gud - som att tvingas älska - däri den fria viljan. Meningen är dock inte bunden till en unik situation, den förändras ständigt från stund till stund, människa till människa. Meningen är situationen och människan i ett.

Sökandet efter mening kan handla om att åstadkomma något, att älska någon - uppleva något och det mest elementära - förmågan att förvandla lidandet till en mening - en förmåga som är förbehållet människan. Det finns inte en livssituation som är helt meningslös enligt Frankl. Dock förutsätter meningen med livet inte lidande. Lida i onödan är masochism, men man kan finna mening - trots lidandet. Tron i sig är ingen regression - som Freud ville få det till. Enligt Frankl är tro förtröstan på meningen med livet, ett slags tänkande plus någonting, nämligen den tänkandes faktiska existens.

"Gud och det omedvetna" är ingen enkel bok att ta sig igenom. Jag tycker nästan den är på snudd FÖR svår! Trancendent tillkrånglad och ibland ifrågasätter jag om allt bara är ord. Men Frankl har självklart ett triumfkort när han pratar om att finna en mening i lidandet. Frankl utvecklade nämligen logoterapin till fulländning under det att han satt i Auschwitz. Men trots detta tycker jag att fallbeskrivningarna är en aning pretantiösa. Boken fungerar bra utan dem - för de belyser inget annat än Frankls snille. Det må så vara att han var ett snille - och att metoderna är det (de har hjälpt mig - om inte annat), men bokens utformning är lik förbannat en seg röra att ta sig igenom - och av det skälet kan jag inte ge boken annat än en tvåa. Läs "Livet måste ha en mening" istället och harva dig bara igenom denna bok om den finns i din kurslitteratur.....

Betyg 2