begynnelsen var logos, ordet eller meningen. Logos betyder alltså mening på grekiska och logosterapi är en existenstiell metod som går ut på att hjälpa människor att finna en mening i sina liv. Enligt Viktor Frankl som överlevde fyra koncentrationsläger är människans sökande efter mening det som är essensen i mänskligt varande. Människan kan distansera sig från det hon för tillfället upplever och förvandla lidandet till något mer, en kallelse eller en triumf. Just eftersom Frankl har de erfarenheter av lidande som han har, ges hans ord extra tyngd. Är det någon som känner och upplevt det mänskliga lidandet på nära håll, så är det någon som överlevt Auschwitz. "Viljan till mening" skall läsas paralellt med "Livet måste ha en mening" som är en självbiografisk beskrivning av Frankls upplevelser och hans terapi. "Viljan till mening" är mer tekniskt uppbyggd än förutnämnda bok. För en grundligare analys av logosterapin när det gäller noologiska (noos betyder ande, alltså andliga) frågor finns också boken "Gud och det omedvetna" att tillgå.

När jag började läsa kursen REVB04 blev jag överförtjust när jag upptäckte att en av mina favoritförfattare fanns i litteraturlistan. Trots att jag inte läst psykologi tidigare har jag kommit i kontakt med existenstialismen just genom Frankl. Just då var jag inte medveten om att logosterapin var en inriktning inom existenstiell psykologi utan läste honom för att utveckla mig själv och mina kunskaper om andra världskriget. Min lärare var (enligt mitt tycke) lite väl skeptisk mot Frankls teorier, och det var inte förrän jag läst alla andra böcker i kurslitteraturen som jag började förstå vad hans skepticism grundade sig på och själv började hitta saker i logosterapin som jag inte tyckte om.

Först och främst vill jag betyga min vördnad för en person som överlevt så mycket lidande som Frankl gjort. Inget kan frånta honom den storheten. Dock finns det en hel del saker som jag inte tyckte om i terapin, eller i Frankls utläggning om terapin, som jag upplevde när jag läste "Viljan till mening" och "Gud och det omedvetna":

1. Frankl kritiserar existenstialismen som rörelse. Också jag kan hitta många relevanta argument mot existenstialismen, både som filosofisk rörelse och som terapiform. Dock är det få sådana argument som Frankl tar upp. Han ondgör sig istället över sina opponenter, gör anspråk på att ha myntat uttryck långt före alla andra (vilket sällan har betydelse för det han argumenterar för - utan bara handlar om brist på ödmjukhet) och han faller gärna tillbaka på sina unika erfarenheter i koncentrationslägren som gör honom "omöjlig" att ifrågasätta.
2. Vid mer än ett tillfälle blir jag pinsamt berörd över det uppenbara behovet Frankl verkar ha av namedropping, och att ständigt visa sig rolig och spännande. Han berättar om skämt han berättat och hur fantastiskt roliga de ansågs vara (och de belyser sällan något annat än att Frankl ansågs vara rolig i sammanhanget). Han berättar onödiga ankedoter som ger intryck av att han är en fantastiskt vis och smart människa - men ofta är dessa anekdoter riktade MOT någon människa som inte verkar lika speciell som Frankl. Det är alltså sällan som dessa små utvikningar faktiskt tillför bokens faktiska innehåll någonting.
3. Vid två tillfällen tar Frankl upp hur metoden inte alltid passar de som är mindre begåvade och illustrerar det med att beskriva vissa av hans (enligt honom) dumma patienter reagerade på metoden. Slutligen - men det som gjorde mig mest illa till mods -
4. tar Frankl för att belysa hur problematiskt det är för människan att förstå sitt lidande i Världen och Guds eventuella roll i det hela, upp, både i denna bok och "Gud och det omedvetna" plågsamma forskningsförsök på en chimpans som gjorts i hans regi. Enligt Frankl är det lika svårt för apan att förstå varför vi plågar den med goda avsikter (rädda människor från sjukdomar...whatever) som det är för människan att förstå varför Gud plågar oss. Resonemanget är inte helt fel, men exemplet gör mig skräckslagen, eftersom jag tror att Joseph Mengele hade exakt samma syn på sin verksamhet i Auschwitz.

Jag kan inte förstå hur en apas liv skulle vara mindre värt än människans, bara för att vi inte förstår vad apan säger oss (för det behöver faktiskt inte vara tvärtom, att apan inte förstår oss - kommunikationsproblem kan existera båda vägarna så att säga).

"Livet måste ha en mening" är en fantastisk bok som fick en femma i betyg av mig. Den är mycket läsvärd och berättar mycket mer om logosterapin, än Frankl gör i någon av sina "tekniska" böcker. I den boken kommer Frankl bra mycket närmare den existenstialism som Rollo May förespråkar, än sin egen. De två viktigaste terapiformerna inom logosterapin handlar om att möta sin rädsla, i tankeform eller i verkligheten. Det handlar också om att hittta sin individuella mening i livet. Meningen skall inte "ges" av psykologerna utan hjälp skall ges till patienterna att SJÄLVA finna meningen. Gemensamt för både Frankl och May är attityden att människan har en unik förmåga att distansera sig till sig själva och finna mening i också det som kan verka vara meningslöst lidande. Skillnaden mellan de båda är dock Mays ödmjukhet och Frankls omständiga förklaringar av något som faktiskt är ganska enkelt. Jag avskyr pretiantiösa förklaringar och av denna orsak och de fyra ovanstående - ger jag boken en svag tvåa i betyg.

Betyg 2