Simon Wisenthal har förmågan att skriva både gripande och nagelbitande spänning. Berättelserna blir destå tätare när man görs medveten om att författaren berättar faktisk verklighet. Wisenthal utkämpade en tröstlös kamp mot myndigheter ovilliga att agera mot de dömda men förrymda nazisterna. Många gånger styrdes myndigheterna av forna nazi-sympatisörer vilket givetvis gjorde det ännu svårare för Wiesenthal att nå fram med sitt budskap, vilket var att länderna som skyddade dömda brottslingar skulle lämna ut dem för att ställas inför rätta i deras hemland. Boken blottar den orättvisa som offren utsattes för efter krigsslutet när många av dem fick kämpa för att deras bödlar skulle sitta av sitt rättmätiga straff, offer som minst av allt borde blivit misstrodda. Författaren drar undan glömskans draperi och låter oss ana det enorma rättspatos hans arbete består i. Han skildrar på ett mycket gripande sätt efterkrigstiden och hans kall.

Fokuset ligger inte alls på författarens liv och familj, men ändå lyser tragedin igenom texterna. En man som jobbar i rättvisans tjänst är inte den perfekta maken eller familjefadern, och Wiesenthal tycks medveten om det. Det finns en annan sorts tragedi än den i koncentrationslägren. Det är tragedin att inte kunna släppa det förflutna, för att man vet att omvärlden inte kommer ta sitt ansvar och ställa de ansvariga inför rätta. Wiesenthal blev hånad för det slag han utkämpade. Han utmålades vara en girig jude som ville mjölka folk med hjälp av skuldkänslor för det förflutna. Och än idag är han känd som "nazijägaren", trots att hans "jakt" inte var någon annan än faktisk rättvisa. Han jagade bara efter de nazister som HADE DÖMTS och sedan flytt. Författarens memoarer "Inte hämnd utan rättvisa!" fick mig att häpna. Denna bok är inte fullt lika tajt, men den håller ändå en strålande hög litterär kvalitet. Jag sträckläste boken och gav den en stark fyra i betyg!

Betyg 4