Denna läste jag i en sittning. Och bara det säger en hel del. Att den på ett underhållande, men inte ironiskt och hånfullt och samtidigt träffsäkert sätt beskriver både svenskhet och jugoslaviskhet och att handlingens lök skalas på ett så smidigt sätt, samidigt som språket känns helt äkta gör det svårt för mig att tro att denna man, författaren Zvonimir Popovic, verkligen inte har svenska som sitt modersmål. Visst känner man igen den jugoslaviska skrivskolan när man läser Popovics omskrivningar och liknelser, men det är nog inget som stör läsningen för en icke-jugoslav. Mig förde dessa bitar, däremot, direkt tillbaks till skolbänken och uppsatsskrivning i serbokroatiskan. Inte helt oangenämt.
Om du ska läsa denna pärla, börja med hans första bok - Mörkerriket - och jobba dig framåt. Jag rekommenderar dem hjärtligt!