Det är nog ingen slump att jag älskade den här boken lika mycket som SvDs kritiker. Hans Gunnarssons "Någon annanstans i Sverige" är en efterlängtad påminnelse om att det fortfarande skrivs ruskigt bra nya böcker. Jag hade börjat ge upp hoppet efter de senaste bottennappen, om jag ska låta mig själv ge utlopp för min gamla uppgivenhet.
Förutom det som SvD kallar för lyhörd Sverigeskildring, vill jag understryka Gunnarssons berättarspråk, myller av personer, vilka han alla lyckas göra levande och välbekanta, och den underbart tragikomiska och pretentiösa Allan Lundberg... hur lustig är inte Allans grind, förresten?