Den är inte direkt tråkig. Inte heller oengegerande. Inte helt främmande ämne. Sidorna är luftiga, bokstäverna stora, orden enkla och inte så många, radavstånden behagliga, sidorna få. Ändå tar det emot att läsa "Det här är inte jag". Vad är det för fel?
Efter avslutad läsning känner jag en plikt att varna för inbillade igenkänningssjukdomar. Jag var både djupt deprimerad och utbränd och eremitisk OCH tyckte jag hade rätt till att vara det, när jag läste den här boken. Så här i efterhand inser jag att jag faktiskt är rätt frisk, i den mån någon av oss kan vara helt frisk. Jag hatar böcker som får mig att tycka synd om mig själv.