Efter att tidigare ha läst Paasilinna enbart som talbok tänkte jag prova den senast som "riktig" bok. Kommer på mig själv med att sitta och läsa på finlandssvenska. Älskar Frej Linqvist:s och Tomas Laustiola:s inläsningar av böckerna. Som vanligt från Paasilinna, en humoristisk historia berättad med ett kärvt språk. Tycker att han ofta belyser ett samhällsproblem av något slag i sina böcker. Denna gång är det arbetslösheten som våra huvudpersoner ger sig i kast med. En storskalig folkresning och inbördeskrig planeras under resans gång.
Trots att Paasilinnas böcker ofta(alltid) är helt osannolika så har jag svårt att sätta fingret på vad som egentligen gör dom osannolika. Får känslan att det KAN ju hända.
En toppenbok av min favoritberättare!

Betyg 4

Den förmögna redaren Lena Lundmark kraschlandar med sin luftballong i den finska ödemarken och blir undsatt av den flygande skogshuggaren Hermanni Heiskari. Som tack för detta skickar hon sin farbror Ragnar Lundmark till sin räddare, med uppdraget att se till att Hermanni får leva ett helt år i lyxliv. Eftersom Lena blivit förälskad i den egensinnige Hermanni har Ragnar också det hemliga uppdraget att lära skogshuggaren om det fina livet med dans, språkbruk och beklädnad.

Efter en tid med röj i sus och dus, där Ragnar gör sitt otillräckliga bästa för att tämja Hermanni, visar det sig att denne går och smider planer på ett finskt inbördeskrig, där den arbetslösa klassen ska resa sig mot regeringens ignorans.
Med fasa och skräck - som senare vänds till intresse - sluter både Ragnar och Lena upp bakom dessa idéer och planer då den första folkresningen i Finland på flera decennier ska ta sin början.

Arto Paasilinna är en mästare på att berätta skrönor, och ofta är det inte själva historien som berättas - utan hur den berättas - som gör honom till en ständig glädje att läsa.
Dock räcker detta inte alltid till. Ibland är idéerna för många och svaga och historierna och karaktärerna för tunna.
Denna berättelse om Hermanni Heiskari känns först som den finska obygdens svar på Nils Holgerssons underbara resa. Sedan blir det en modern version av Pygmalion för att sedan glida mellan det och någon allmän tanke om "fan man borde slå näven i bordet och göra revolution och så här skulle jag göra!".
Jag kan se Arto vid ett bord med några goda vänner, drickandes friskt och fryntligt - sitta och påta ihop revolutionära planer. Och på drucknas vis är alla idéer bra och oförutsedda händelser otänkbara.
Detta skulle kunna vara en parodi på den sortens planerande - men för det är den för allvarlig. Det skulle också kunna vara en passionerad kritik mot samhället, men för det är den för orealistisk och oseriös. Jag känner att Paasilinnas intentioner faller mellan två stolar och inte blir något alls. Och då är det berättandet som ska bära - och en lång, lång innehållsförteckning på vad som borde finnas i ett persedelmagasin i händelse av inbördeskrig, det är inte min idé om levande och inspirerande berättande.

Detta är en av Paasilinnas sämre böcker och får med nöd och näppe en tvåa.

Frej Lindqvist har läst in flera av Paasilinnas böcker. Med en findlandsvenska som utan problem växlar till Stockholmska vid behov känns han denna gång konstruerad. Det är inte nödvändigt att Paasilinna läses med finlandsvensk brytning, men så länge man tror att Frej Lindqvist har den dialekten känns det genuint. Dock spricker den känslan varje gång han växlar till att läsa svenska repliker. Frej Lindqvist brukar kännas bättre än så här.

Betyg 2