Denna bok är en "historisk skildring i ord och bild" utgiven av Anne Franks-stiftelsen. Boken behandlar antisemitismens bakgrund och dess utveckling från romersk tid fram till idag. Judarna har alltid varit en utvald minoritet, på gott och ont. I romarriket accepterades en mångfald av religioner. Man fick dyrka nästan vad man ville, så länge man också dyrkade statsgudarna. Samhället ansågs ha kollektivt ansvar inför gudarna och om vissa element i samhället vägrade att delta i statsreligionen kunde det drabba alla. Därför hamnade romarna tidigt på sin kant med judarna.

Judarna var den första religiösa gruppering som dyrkade bara en Gud. Senare slöts en osäker vapenvila mellan romarna och judarna. De ansågs exklusiva och märkliga - men de fick dyrka sin Gud i fred. Kristendomen kom de första årtiondena att åtnjuta samma privilegier som judendomen (eftersom kristendom ansågs vara en judisk sekt), men när romarna började förstå kristendomens makt började förföljelser mot kristna som inte upphörde förrän på 300-talet efter Kristus, med den första kristna kejsaren Konstantin. Det här med att den kristna religionen sågs som en judisk sekt var uppenbart i den gamla kyrkan. Här försökte man avgränsa sig mot judendomen och påvisa alla olikheter som fanns. Tonen var ofta hätsk och judarna anklagades för att ha orsakat Jesu död.
När kristendomen blev romarrikets statsreligion användes judendomen som en bild för allt som kristendomen INTE var. Augustinus med många fler ansåg att judendomen måste visas upp som ett dåligt exempel, för att folk skulle förstå vad de inte skulle göra.
Under medeltiden spreds rykten om ritualmord, skändning av nattvardsbröd och när digerdöden bröt ut på 1300-talet anklagades judarna för att ha förgiftat vattnet i brunnarna. Judarnas deltagande i samhället var sedan länge begränsad. De tvingades bo i särskilda delar av städerna och de uteslöts ur skrån (föreningar som man var tvungen att vara medlem i om man skulle få arbeta) och fick mestadels försörja sig som ockrare (lånar ut pengar mot ränta). Detta gjorde dem mycket impopulära bland folket och skapade en illusion av att judar var giriga och pengahungriga.
Under reformationen kritiserades judarna av Martin Luther som var antisemit och det var inte förrän med upplysningen som föraktet mot judarna började luckras upp. Samtidigt som många strävade efter fria rättigheter för alla människor - fanns stor rädsla för att även judarna skulle få rättigheter och antisemitismen började utvecklas inför det inbillade hotet.

Fram till 1800-talet hade hatpropaganden mot judarna framför allt rört religiösa aspekter. I och med upplysningen började perspektivet förändras. Vetenskapen ersatte på många sätt den bild av Gud folk hade haft. I och med detta började man försöka hitta vetenskapliga komponenter som bevisade judarnas fördärvlighet. Man försökte bevisa att judarnas blod var sämre, och på rasbiologiska institut i hela Europa (företrädesvis i Sverige) skrevs avhandlingar om raser, karaktäristik som huvudform, ögonfärg m.m. Charles Darwin inspirerade till socialdarwinismen som menade att de starka alltid vinner på bekostnad av de svaga - och att det är så en bra utveckling skall se ut.

Judarna hade varit en syndabock sedan Jesu död och nu anklagades de för att vara både kapitalister och kommunister (en ganska paradoxal kombination). Antisemiterna trodde på en enorm judisk sammansvärjning som ledde fram till första Världskriget och FRAMFÖR ALLT, ledde till Tysklands förlust (som egentligen inte alls var en förlust, utan en dolkstöt i ryggen från judiska näringsidkare). Hitler som stridit i Första Världskriget adopterade frenetiskt de här ideérna när han skapade sitt nazistparti, vars ödesdigra konsekvenser vi så väl känner till. Förintelsen kom att utplåna 5-6 miljoner judar och efter krigsslutet blev det politiskt inkorrekt att vara antisemit.

Dock försvann inte hatet, det bara ändrade form. Antisionismen tog över där antisemitismen blev avfärdad. Och om allt detta handlar alltså boken "Antisemitismen" om. Det är en bra, och översiktlig bok som dock har en tendens att bli lite väl pedagogisk. Den saknar glöd och är lite väl subjektiv mot slutet. Men i största allmänhet är den intressant att läsa - även om du kan läsa det jag skrivit ovan, och vara precis lika nöjd med det! En enkel trea i betyg.

Betyg 3