Andra världskriget upphör inte att facinera. Jag tror att en av orsakerna är att mänsklighetens svaga sidor aldrig framträtt så tydliga som då. I ljuset av vad vi vet idag tycks de rättfärdiga människorna ha varit alltför få. Man kan fråga sig vad som utmärkte dessa människor? Vad fick just dem att handla som de gjorde? På samma sätt kan man fråga sig vad som utmärkte förövaren eller den stora gråa massan som likgiltigt tittade på utan att göra något. Även om jag tycker att skulden tillhör alla som inte protesterade mot den omänskliga behandlingen av oliktänkande under nazismens framfart tycker jag det är viktigt att framhålla skillnaden mellan aktivt handlande människor under fredstid och passivt handlande under krigstid. Sålunda finner jag de som samtyckte och verkade för nazismens framtåg i Tyskland mer skyldiga än de som passivt såg på (av rädsla) när systemet började göra det som systemet hade framhållit att de ville göra - från början. Självklart var individerna i dessa grupper ofta samma människor, men faktum kvarstår. Skulden är större för dem som aktivt släppte in nazismen till makten än de som vek sig när diktaturen väl blivit konsoliderad.

Med detta vill jag alls inte rättfärdiga det som den namnlösa massan gjorde under krigstid. Jag anser att skulden finns kvar, precis som ansvaret. Varje människa har ett ansvar för sin medmänniska - och det ansvaret kan man inte undslippa ens vid hot om sin personliga säkerhet. Men självklart ska man vara medveten om att hotet fanns där - tydligt uttryckt efter det att nationalsociologin blivit den enda politik att räkna med. Hotet tog sig många uttryck. Det kunde antydas att den utpekade själv vilade i farozonen att bli deporterad och misskrediterad - om hon/han protesterade mot regimens politik. För aktivt deltagande fanns belöningar som befodringar och frånvaron av dessa belöningar kunde säkert för vissa uppfattas som så stora att de var villiga att utföra saker - som de inte gjort i fredstid. Att vara nazist behövde (till en början) inte heller förknippas med något direkt negativt. Ungarna åkte ut på skogsturer, den ekonomiska krisen löste sig och synliga fördelar för den jakande befolkningen lyftes fram i helt annan mån än trakasserierna mot judar och oliktänkande. Till en början var det möjligt att blunda bort det negativa i nationalsociologins ideologi.

Att bli påverkad av massmedia och allmänheten är i sig inget brott. Det tyska folket blev hjärntvättade av kunniga marknadsförare som använde rasbiologin för att befästa sina hatkampanjer. Men helt hjärntvättad kan en människa aldrig bli! Det fanns alltid tecken att se - om man ville se. Judiska grannar som blev ekonomiskt utblottade trots att de såg ut som vilken tysk som helst, judiska skolbarn som tvingades sluta skolan, förtrollande skådespelare och musiker som plötsligt var förbjudna att uppträda - om man ville kunde man se! Påfallande många valde att titta bort. Som kontrast till dessa fanns det människor som vägrade se på när orättvisan slog sina klor i samhället. De såg att "detta är också en människa" och skämdes. Några gjorde mer än bara skämmas. Några kände ett kall att handla för att förhindra att deras medmänniskor blev behandlade som skadedjur och det är om dessa som Eric Silvers bok handlar om.

"Hjältar i det tysta" berättar om alla dessa rättfärdiga människor, tyskar som polacker, engelskmän och tjecker, kvinnor som män. Dessa människor som bestod ett enormt mod - men också ödmjukhet och förundran inför ondskan hos gemene man. De flesta av dessa människor har sitt träd planterat i Jerusalems trädgård för rättfärdiga. Flera har historier som lämpar sig att bli filmer eller böcker. De är mycket spännande! Innehållsmässigt är denna bok en triumf! Alldeles för många böcker skrivs om bödlarna och de som valde fegheten istället för mod och godhet! Detta är ett bra och kompletterande dokument. Innehållsmässigt är denna bok ett måste!

Tyvärr är utförandet inte lika bra. Författaren är noggrann och källkritisk men saknar förmåga att gripa tag i läsaren. Trots att historierna är så bra blir berättandet stundvis monotont och tråkigt. Detta känns som en stor förlust! Men trots det småtrista sättet att berätta fångade flera av hjältarna mitt hjärta. Charles Coward greven av Auschwitz, dristiga räddning av judar enligt "lik i utbyte mot levande" gjorde mig andlös, liksom flera av de präster som räddade judar (och även kämpade för att de skulle bibehålla sin tro - och sina riter) gjorde. Jag kan varmt rekommendera denna bok, även om jag tror att sträckläsning inte är rätt metod att ta sig igenom den (som jag gjorde). Istället kan utvalda delar bli mycket berikande läsning och locka till forskning inom ett positivt område! Jag brukar läsa litteratur om förintelsen för att förstå varför den kunde ske. Denna bok vänder på mina föresatser - jag ska läsa om motståndet för att förstå hur man kan hindra att Auschwitz sker igen - genom medmänsklighet och rättrådighet kan vi förhindra det otänkbara. Fokuset måste ligga på båda sidorna av myntet. Tack vare denna bok började jag läsa "Schindlers list" och jag är tacksam för inspirationen. "Hjältar i det tysta" får en stark fyra!

Betyg 4