Odd Thomas av Dean Koontz (Bra Böcker, 2006).
Boken kostade mig 49 spänn. Och det var den minst sagt värd. För jag förstår nu varför boken ifråga krönts av framgång och fått två uppföljare – Alltid Odd och Broder Odd – vilka jag nu kommer att kasta mig över när tillfälle ges. Dessutom tycks böckerna vara på gång att filmatiseras, och har fått en egen webbsida, vilken du hittar här.
Boken är skriven i jag-form av Odd Thomas, kock på en snabbmatsrestaurang i en liten stad mitt i öknen. Det avslöjas omgående att han skrivit ned sin berättelse och att han fortfarande lever. Ett smärre problem med jag-formen, vilket Koontz tidigare kringgått i ex. böckerna om Cristopher Snow: Frukta ingenting och Fånga natten.
Nåväl. Huvudpersonen har en övernaturlig förmåga att kunna se döda människor som dröjer kvar på jorden, samt en slags skuggor, något han menar är ont men som inte kan inverka på jordelivet. Kanske är det en gåva, kanske en förbannelse? Ibland vill ”andarna” skipa rättvisa, och Odds tips till staden Pico Mundos polischef kan ibland lösa ett brott, och då och då förhindra ett. Men den här gången är det annorlunda.
En mystisk man kommer till staden med ett följe av dunkla skuggor. Vem mannen är och vad han vill kan inte ens Odds bortgångna informatörer berätta för honom. Illavarslande ledtrådar antyder att om tjugofyra timmar kommer Pico Mundo vakna till en dag präglad av kaos.
Så medan ondskan rullar ihop sig under den brännande ökensolen kämpar Odd för att undvika en hägrande katastrof med hjälp av sin kvinna och själsfrände och en oväntad grupp allierade som inkluderar Elvis Presley. Odd berättar om de två förödande dagarna då det förflutna, nuet och ödet löper samman.
Boken har rönt stor framgång, särskilt i USA, och jag förstår nu varför. Handlingen i Odd Thomas är av en sådan karaktär att det – tillsammans med att författaren heter Dean Koontz – närmast är ett självklart framgångskoncept.
Men inte nog med det, för boken är välskriven, genomgående stilistiskt ren och koncist skriven med subtil humor och ständigt korta, korta kapitel med oftast väldigt bra cliffhangers. Smått övernaturlig skräckhumor på hög nivå, språkmässigt ganska avancerad, men inte för avancerad – tja, en verklig sträckläsare; och dessutom med ett överraskande, intressant slut. Rekommenderas. Boken finns säkert kvar på bokreorna runtom i landet.
* * *