Efter hundratals miljoner år av slit börjar Gud känna sig trött på allt arbete och de otacksamma människorna. Han övertalas av de himmelska kanslicheferna Sankte Per och Ärkeängeln Gabriel att ta semester. Men då behöver han en vikarie och varken Sankte Per eller Gabriel är villiga att axla Guds mantel om än så bara för ett år. Efter idogt letande faller valet på den finska tornkransföraren Birger Ryynänen. Han för i sin ensamhet längts upp i kranen långa intensiva samtal med Gud och han var i ”någon utsträckning en troende man på det lite misstroget finska viset” fastän han var ”inte något psalmsjungande mähä”. Han får en dag besök av Sankte Per och Gabriel och erbjudandet att bli tf Gud för ett år. Birger bestämmer sig
Gud härbärgerar i ett övergivet nunnekloster beläget i en borg på ett berg i Bulgarien. Birger tycker att det vore bättre att ha Guds boning Finland.
En parallellberättelse är Birgers vän, den misslyckade affärsmannen Torsti Rahikainen, förehavanden. Som bevis på att Sankte Per och Gabriel är guds sändebud utför de ett mirakel på Birgers begäran och ger Torsti 100 000 finska mark, som han som vanligt lyckas göra dåliga affärer av.
Förutom den kristna guden finns det en rad andra gudar, både hinduiska gudar och Allah finns med och såklart de finska gudarna. Alla som läst Åskgudens son känner igen dem: Ukko, Rutja, Ahti m fl
Milda makter är en ganska typisk Paasilinna-bok. Finland är ett kallt och ogästvänligt ställe och finnarna likaså och dessutom glada i sprit. Som i alla Paasilinnas böcker är det män som är i huvudrollen. Kvinnorna deltar som fruar och flickvänner i marginalen.
Guds, eller Birgers, resor i världen till platser där djävulen härjar ger författaren möjlighet att tycka till om världshändelser. Gud, eller Birger, besöker ett av Sovjet ockuperat Afghanistan, Pinochets Chile, kubanska soldater i Angola. Den politiska analysen år ganska andefattig och han slår åt både höger och vänster med en slagsida åt det förra. En ganska typisk skandinavisk kulturelitanalys men utan teoretiserande. Boken vinner inget på dessa kommentarer och de är dessutom så politiskt korrekta att ingen höjer på ögonbrynen. Dessutom borde en författare använda mer subtila litterära uttryckssätt. Nåväl, ingen läser Paasilinna för politikens skull, utan det är förströelsen man vill åt.