Läste den i gymnasiet som ett led i filosofiundervisningen,vår lärare var lat nog att överlåta en hel del på Gaarder.
Förvisso är den pedagogisk och ganska spännande i sitt upplägg,men den är ingen bok som gjort något jätteintryck,kanske pågrund av den trista läraren vi hade i filosofi som gjorde inramningen lite torr.Något överskattad är väl en lämplig beskrivning i sammanhanget,jag tror att kritiker uppskattar den mer än vad den tilltänkta målgruppen gör,tyvärr.Men det är inte Gaarders fel,utan snarare det faktum att filosofi väl aldrig kan bli något som kan masskonsumeras.De flesta i den aktuella målgruppen läser kanske hellre Marian Keyes och Jan Guillou även om jag hoppas jag har fel.
Men den är ett bra initiativ i något slags strävan att få unga intresserade av livsåskådningsfrågor och filosofihistoria,även om den kunde varit mindre krystad i sin storyline.Jag vet inte om det är lika många yngre som läser den idag,men det hoppas jag.Även om jag inte fängslades av den så mycket att jag är beredd att ge den en femma så är den en bra introduktion till filosofi som Gaarder ska all heder av.
Den räds inte ett ämne som många drar sig för att ge sig i kast med och den är underbart fri från det sedvanliga köret av killar-kärlek-knark-ungdomskultur-skilsmässor-mobbning som andra ungdomsböcker svämmar över av.