Boken är ett inte helt överflödigt tillägg i litteraturen om moralen i mord. Att jämföra den med Brott och straff känns nästan orättvist då den befinner sig på en så totalt annorlunda litterär nivå än Dostojevskijs mästerverk. Doktor Glas bör, tycker jag, snarare ses som en liten tänkvärd skrift. Hela histoiren är rätt nedtonad, och inte särskilt medryckande, men kanske är det just i detta, paradoxalt nog, som, tycker jag, dess orginalitet ligger. Man förväntar sig inte att en bok som ställer sig den farliga och provocerande frågan om hurvida man har rätt att döda en annan människa ska vara så cynisk och nästan likgiltig, och till slut knappt ge ett svar på frågan. I slutet saknar man inte prästen, han framställs inte som tillräckligt osympatisk att man innerligt ska önska att han ska dö, men inte heller som så mänsklig att man kan bry sig särskilt mycket om det resultatet. Glas börjar visserligen besväras av mardrömmar och viss ångest efter mordet, men han ter sig egentligen varken lyckligare eller olyckligare än tidigare. Hurvida det hela varit till för- eller nackdel för Helgas del utreds just inte; Glas vill gärna tro det, men hennes kärlekshistoria tar slut, och man vet inte om hon egentligen avskydde prästen tillräckligt mycket för att önska livet ur honom. Man får helt enkelt inte reda på tillräckligt om någon av karaktärerna för att kunna veta hurvida Doktor Glas i sina cyniska beräkningar tänkt rätt, och man är således kvar vid sin utgångspunkt: Förmodligen fördömmer man mord rent moraliskt sett, men han egentligen ingen direkt åsikt om hur förkastligt just detta var. Häri skiljer sig Doktor Glas från Brott och straff och Terese Raqine: de böckerna slår visserligen inte heller ett slag för de mördade personerna, och deras värde för mänskligheten, men inriktar sig nästan uteslutningsvis för den inbyggda moraliska spärr som vi har mot mord, och som så småningom hinner upp mördarna. Söderbergs bok bekymmrar sig inte så mycket över konsekvenserna av mordet, och i sin cynism är det bitvis även mycket rolig. Ingen bok som, tycker jag, alltså varken engagerar eller stannar länge i ens medvetande, men som trots allt har sin orginalitet.