En seriemördare i Oslo avrättar sina offer med kylig precision och efterlämnar en lapp med en strof ur barnvisan ''Sov du lilla vide ung''.
Kriminalkommissarie Cato Isaksen får i uppdrag att leda mordutredningen. Han är fyrtiotre år och frånskild och lever i ett nytt förhållande med en yngre kvinna. Tillsammans har de en liten son på ett och ett halvt år.
Arbetet på mordroteln kräver alltmer av utredarna samtidigt som Cato slits mellan sina båda familjer. Det är uppenbart att tonårssönerna från det första äktenskapet behöver mera tid tillsammans med pappa.
Mitt upp i alltihop inser Cato att han har begått sitt livs misstag - det är Bente, exfrun, han älskar.
Han är dock fast besluten att inte låta privatlivets kaos inverka på det komplicerade utredningsarbetet. Men på ett ohyggligt sätt dras han och hans närmaste in i kretsen kring den fruktade psykopaten. Och när han äntligen förstår vem mördaren är så är det nästan för sent...
Utdrag ur boken:
En pakistansk pojke om hur det är att komma till ett land i Norden som flykting: ''Ni tror liksom att allting är så självklart. Att vi kan skratta oss lyckliga som får komma hit och jobba. Det ni inte fattar är att världen är till för alla, att jag har lika stor rätt att vara här som du. Att jag inte är sämre än du.