The princess and the goblin (svensk titel Prinsessan och de underjordiska) från 1872 har inte mycket till handling. Boken skiftar främst mellan gruvarbetaren Curdies nattliga vandringar i gruvorna och prinsessan Irenes möten med sin mystiska gammelgammelfarmor. Men så verkar det inte heller som om handlingen är det viktiga för MacDonald. Jag uppfattar det som att bokens främsta uppgift är att uppfostra flickor.
Karaktären Irene är ett änglalikt barn som aldrig är oförskämd eller ljuger men är alltid snäll och lydig. Hur kommer det sig? Jo, för att Irene är minsann en riktig prinsessa. Så alla flickor som vill vara prinsessor måste vara exakt som Irene.
En predikan om att aldrig avfärda vad någon säger som lögn tar också upp en stor del av boken. Men den var bara väldigt konstig...
The princess and the goblin är alltså inte värd att läsa för historiens skull, men alla de konstiga inslagen är ganska roliga.

Betyg 2