Vissa historiska skeenden reflekterar man inte så mycket över. Man tar de helt enkelt för givet och förstår inte kostnaden av det mänskliga lidandet. På det sätt blev läsningen av "Historien om två städer" något av en omvälvande upplevelse för mig. Och det är väl precis det skönlitteraturen ska göra - lyfta slöjan och visa på mänskliga dimensioner som vi sedan urminnes tider delat med alla som kom före oss.
Franska revolutionen har aldrig tett sig så nyanserad för mig som efter denna bok och huvudkaraktärernas utmaningar. Den har alltid tett sig som en självklarhet till följd av aristokraternas tyranni. Men det grep mig verkligen an hur länge människor kan utstå lidande och se det som en självklar ordning, innan bägaren (lyckligtvis) slutligen rinner över. På något sätt har jag varit naiv att tro att allt blev bra efter revolutionen. Men även den hade sitt pris med en masslakt av alla aristokrater (oskyldiga som skyldiga) och andra medborgare som av orättvisa skäl blev offer för giljotinen. Vad är rättvisa? Boken ger en sorgsam bild över en nödvändig hämnd som skördar mer än skyldiga innan en nation slutligen fick bli vad vi idag ser den som.
Dickens är något av en personlig favorit. Med sin något sentimentala prosa, flertal cliffhangers, (för det mesta oväntade) vändningar och en öm förståelse för människans godhet och mörka krafter, så vet man att man kommer vara med om mycket.