Rekyl
Köp boken på amazon.se (betald länk)
* Som Amazon-associates tjänar vi pengar på kvalificerade köp.
Begagnade:
På sin väg genom tillvaron råkar Uno ut för tvångsrekvirering till Fosterlabs värpfabrik, träffar en modell med hämtpizzafysionomi, blir skändad av en rabiat birchenstockfascist, fastnar hos en husläkare med ett falskt urinprov, släktforskar genom att ta DNAprov med motorharpun, raggar med diskutabel framgång på köttbar, drygar ut hushållskassan med donatorhandel, extraknäcker som gladiator, blir engagerad som b-skådis på ett bisarrt teatermuseum, reggar en bidragsbebis, hackar ut fossiler ur stentrappor för att sälja till EUturister, engageras i regnmakares riter och blir hemskickad från en domstol, troligtvis av misstag. Bland ganska mycket annat då.
Utdrag ur boken:
Föräldrar? Ja, säkert. Det har väl alla? Lite osäker på den punkten var jag dock. Min far till exempel. Har nog aldrig träffat honom. Vet inte ens vem det är eller vad han heter. Någon anonym spermadonator? Eller hade min mor bara blivit anonymt påsatt på någon drogrusig personalfest? Henne mindes jag däremot svagt från min barndom, min mor alltså. Åtminstone minns jag en kvinna jag uppfattade som min mor. På sitt sätt var hon säkert välmenande och kärleksfull; dock har jag inte träffat henne sedan hon sålde mig till Sonys internatskola när jag var fem år. Kanske levde hon inte ens längre. Kanske var hon inte ens min mor, om man ska vara petnoga. Och just det är ju så viktigt numera, att vara noga med detaljerna. Skulle ju lika gärna kunna vara adopterad. Kidnappad och såld? Eller kanske; kuvösbarn? Resultatet av en misslyckad laboratoriebefruktning, en havererad abortprodukt som oväntat kravlat sig upp ur klinikens slaskhink när personalen gått hem?
Kanske skulle jag aldrig få reda på vem min far var, eller träffa min mor igen, det gjorde mig heller inget om det inte vore för en enda sak: arvet.
Min ekonomi hade punkterats fullständigt efter omplaceringen i reservpoolen hos Sony, ett arv var den enda möjlighet jag såg att lappa ihop pyspunkan på mitt sparkonto. Dessutom skulle jag behöva skatteplanera och slänga in ytterligare några extra skatteinbetalningar för att inte halka efter allt för mycket i gradering. Helst ville jag klättra vidare en bit till också, även om det såg svårt ut just nu.
Exakt hur algoritmen som fastställde grad såg ut var svårt att genomskåda, men så mycket hade jag förstått att hög skatteinbetalning höjde graden, ett stort sjukskrivnings eller bidragsuttag sänkte den. Att alstra barn, alltså framtida skattebetalare, gav graderingen en rejäl knuff i ryggen.
Men det fanns gått om undantag och märkligheter i RSVs bestämmelser, man kunde också erhålla vissa säkerhetsnivåer som man inte kunde graderas under om man exempelvis pensionerades etc. Den slipade skatteplaneraren som la ner lite möda på att penetrera RSVs regelverk kunde tveklöst tjäna flera grader. Genetisk bakgrund var också en viktig faktor; en stamtavla av högskattande anfäder höjde graden.
IDbandet hade skiftat färg nu, jag var nedgraderad till femte graden, ljusblått bälte. När som helst skulle RSV sänka min gradering ytterligare och beama ut en ny färg; då skulle jag inte längre få tillträde till stadsringens kontorskvarter och mina möjligheter att söka nytt jobb skulle försämras ytterligare. Sjönk jag under fjärde graden skulle jag bli tvungen att flytta från kuben i Bredäng till något låggradigt ghetto i ytterzonen.
Sålde mina framtida röster i de allmäna valen de närmaste 25 åren till Regeringspartiet för 20 dubloner. Det räckte för att täcka de mest akuta utgifterna och jag fick möjlighet att koncentrera mig på att klargöra min genealogiska bakgrund.
Började nu ägna mig åt släktforskning på allvar. Stegrad intensitet, målmedveten jakt. Huvudsakligen på Skogskyrkogårdens begravningsplats. Där kunde man frossa ostört i genealogisk rådata. Långa sökande vandringar utmed rader av möjliga förfäder.
De flesta släktforskare hade strikt ekonomiska intressen; att begära del i arvet efter den avlidne de lyckats bevisa att de hade arvsrätt till. Andra ville bara få fram ett intyg på hög genetisk kompetens som ju vissa arbetsgivare fordrade.
Även om jag släktforskade mest för att komma åt arvet som troligen väntade på mig, drevs jag också i viss mån vidare av nyfikenhet; för att få klarhet i vem han, eller de, egentligen var, och hur det kändes att vara del i en familj. Var det som att träffa en äldre kopia av sig själv? Att få se ett facit på hur ens eget liv kommer att bli om några år? Att känna en tillhörighet som inte bara var tillfällig, ytlig, slumpartad utan baserad på gemensam arvsmassa, snarlik biologisk grund.
Det blev en lite speciell relation mellan oss släktforskare, det måste medges. Många släktforskade säkert bara för den goda gemenskapens skull. Oftast hade vi riktigt mysigt tillsammans. Vi brukade samlas på lördagsmorgonen inne på Vassilis pizzeria vid ingången till Skogskyrkogården, sedan sprida oss över begravningsplatsen och kamma igenom rad efter rad av gravar, markerade med nergrävda polystyrenskivor. Ångande morgondis, hur den gryende solens första strålar trängde igenom stadens grå giftkeps och silade ner över begravningsplatsens lugn, hur de kala träden spretade mot himlen som de dödas stelnade röster, begravningsplatsens sakrala stillhet bara avbruten av schizofrena småfåglars imitation av ”Nokia tune”. Gryningen var den bästa tiden, innan middagshettan fick luften att koka under koldioxidens molnhinna.
Ibland delade vi branschknep med varandra, litteraturtips inte minst. Det var viktigt att inte slarva med teorin ansåg vissa släktforskare. De gjorde utdrag från databaser över aktiva spermadonatorer eller väldokumenterade gamla bockar, kryssade för de mest aktiva och markerade deras position på begravningsplatskartan. Andra såg den potentielle anfaderns ekonomi som en viktig parameter, rangordnade forskningsunderlaget efter respektive dödsbos deklarerade överskott, gick igenom megabytes med skattelängder.
Själva processen, släktforskningen, var enkel och krävde i sig inga förkunskaper; det handlade om att skjuta ner en provtagningssond i varje grav, slå in en huggpipa i resterna av det biologiska materialet och fiska upp ett färskt DNAprov. Jämföra med egna förregistrerade värden, diskret vibratorsignal i skaftet indikerade att en möjlig släkting påträffats, vilket då krävde noggrannare analys. Ett vävnadsprov måste då grävas upp och skickas till familjelabbet. Utrustningen brukade jag hyra inne hos Vasilis Pizzeria, 5 dubloner i timmen.
Vissa forskare arbetade tillsammans i wolfpacks. Lagrade varandras DNA sekvenser, jämförde flera profiler parallellt. Höll utkik efter de patrullerande vaktposterna åt varandra; även om själva släktforskningen i sig var helt legal så klassades provtagning av biologisk vävnadsrest som gravplundring. Dunket från provtagarnas motorharpuner ekade mellan gravgångarna, som dörrknackningar på de dödas dörrar.
Själv arbetade jag alltid ensam, men vi hälsade ändå igenkännande åt varandra, träffades och delade alcoclip ibland i minneslunden under Skogskyrkogårdens lummiga cedrar. Lyssnade på mer eller mindre mytomaniska historier om personer som återfunnit sina anfäder och kunnat kvittera ut hysteriskt höga belopp i retroaktivt arv och sett sin gradering skjuta i höjden bortom det begripliga.
Vissa forskare gick till och med så långt att de tog prover på levande höginkomsttagare. Frestelsen att kunna kvittera ut ett saftigt retroaktivt underhållsbidrag blev helt enkelt för stor. Jagade ikapp någon gammal silverrygg; bredbent vaggande hingst, gärna stenrik. Dunkade in sondens huggpipa i ryggmärgen. Många höggradiga lät dock engagera livvakter så släktforskning på levande material var en långt ifrån riskfri aktivitet. Själv höll jag mig till de döda, en slags intuition sa mig att mina föräldrar nog inte längre levde.
Bok recensioner av Rekyl :
2004-03-07 18:42
Rekyl är en nyutkommen e-roman av Pär Heimdal. Handlingen utspelar sig i ett bisarrt Framtidsstockholm där befolkningen är graderad efter skattebetalningsförmåga. Ju mer skatt man betalar, destå högre grad. Ju högre grad, desto bättre stadsdelar, förmåner och arbete får man tillträde till. De höggradiga bor i innerstadens kulturreservat där de lever i en slags permanent historiskt rollspel, tiden är frusen till 1754.
Övriga befolkningen bor i förorternas ändlösa sovkuber. På gatorna föräldralösa gatubarn, organjägare, prostituerade, cykloförare och mjukdrogade distanstjänstemän. I bepansrade gränsövergångar till innerstaden vakar gränsväktare med intransplanterade muskler med genmanipulerade vaktvargar.
Miljön i Rekyl är karg och brutal, inspiration verkar ha hämtats från Vietnam och liknande tredjevärldenländer. Växthuseffekten verkar härja fritt i Rekyls Stockholm med cikador, kackerlackor och konstant värmebölja som följd. Det vimlar av lekfulla mer eller mindre realistiska uppfinningar och bisarra maträtter som kemköttburgare, räkpellets och hemodlad guppysushi. Trots den mycket bisarra miljön känns Rekyl aktuell och närvarande med träffsäker samhällskritisk ironi.
Huvudpersonen i Rekyl heter Uno Luger, en ung man med tydliga mål i livet: att uppnå den nionde graden, att fixa en bostad i Stockholms innerstad, att leta rätt på sin far och att bilda familj. På sätt och vis kan man säga att han uppnår alla dessa målsättningar, men knappast på det sätt han räknat med.
Det laboreras friskt med könsroller i Rekyl, alla chefer, myndighetspersoner eller maktinnehavare är kvinnor medan männen, såsom Uno själv, är konstant oroade för sitt utseende, noppar ögonbrynen och har silikoninläggningar i vaderna för att öka sin attraktion.
I varje kapitel i Rekyl finns minst en person eller element som är återanvänt från någon annan bok, film eller pjäs. Oftast är det någon mindre framträdande bifigur som i Rekyl får en andra chans, eller en mer framträdande person som placerats i en helt annan miljö. Norman Bates mor i ”Psycho”, den magiska teatern i ”Stäppvargen”, Döden i ”Det sjunde inseglet”, Vladimir i ”I väntan på Godot”.
Rekyl är lekfullt och innovativt skriven. Läsaren engageras snabbt av den bitande ironin och hejdlösa humorn. Man anar ett litterärt släktskap med Sture Dahlström, Boris Vian, Georges Perec och Samuel Beckett. Ibland spretar texten, kanske har berättarglädjen dragit iväg med författarens fantasi. Ändå är Rekyl en kanonbok som har alla förutsättningar att bli en kultklassiker.
Rekyl finns tillgänglig som e-bok hos www.serum.nu
Övriga befolkningen bor i förorternas ändlösa sovkuber. På gatorna föräldralösa gatubarn, organjägare, prostituerade, cykloförare och mjukdrogade distanstjänstemän. I bepansrade gränsövergångar till innerstaden vakar gränsväktare med intransplanterade muskler med genmanipulerade vaktvargar.
Miljön i Rekyl är karg och brutal, inspiration verkar ha hämtats från Vietnam och liknande tredjevärldenländer. Växthuseffekten verkar härja fritt i Rekyls Stockholm med cikador, kackerlackor och konstant värmebölja som följd. Det vimlar av lekfulla mer eller mindre realistiska uppfinningar och bisarra maträtter som kemköttburgare, räkpellets och hemodlad guppysushi. Trots den mycket bisarra miljön känns Rekyl aktuell och närvarande med träffsäker samhällskritisk ironi.
Huvudpersonen i Rekyl heter Uno Luger, en ung man med tydliga mål i livet: att uppnå den nionde graden, att fixa en bostad i Stockholms innerstad, att leta rätt på sin far och att bilda familj. På sätt och vis kan man säga att han uppnår alla dessa målsättningar, men knappast på det sätt han räknat med.
Det laboreras friskt med könsroller i Rekyl, alla chefer, myndighetspersoner eller maktinnehavare är kvinnor medan männen, såsom Uno själv, är konstant oroade för sitt utseende, noppar ögonbrynen och har silikoninläggningar i vaderna för att öka sin attraktion.
I varje kapitel i Rekyl finns minst en person eller element som är återanvänt från någon annan bok, film eller pjäs. Oftast är det någon mindre framträdande bifigur som i Rekyl får en andra chans, eller en mer framträdande person som placerats i en helt annan miljö. Norman Bates mor i ”Psycho”, den magiska teatern i ”Stäppvargen”, Döden i ”Det sjunde inseglet”, Vladimir i ”I väntan på Godot”.
Rekyl är lekfullt och innovativt skriven. Läsaren engageras snabbt av den bitande ironin och hejdlösa humorn. Man anar ett litterärt släktskap med Sture Dahlström, Boris Vian, Georges Perec och Samuel Beckett. Ibland spretar texten, kanske har berättarglädjen dragit iväg med författarens fantasi. Ändå är Rekyl en kanonbok som har alla förutsättningar att bli en kultklassiker.
Rekyl finns tillgänglig som e-bok hos www.serum.nu
Betyg 5
"
Köp boken på amazon.se (betald länk) * Som Amazon-associates tjänar vi pengar på kvalificerade köp.
Skriv egen bokrecension till Rekyl
Liknande böcker:
Mousa varats mysterium
B. Lundberg
B. Lundberg
Vill du veta?
N. Erlick
N. Erlick
Kärlek & andra mänskli..
B. Clift
B. Clift
Midnattsbiblioteket
M. Haig
M. Haig
Dagarnas karta
R. Riggs
R. Riggs
Kärleken och dom sista..
B. Ranelid
B. Ranelid
Ryssen kommer!
R. Olofsson
R. Olofsson
Nattavaara
T. Engström
T. Engström
Sista dansen
G. Söderlund
G. Söderlund
En tid för mirakel
K. Thompson Walker
K. Thompson Walker