Platsen är Peking. Tiden för huvudhandlingen är 1997. Huvudperson är Mei Wang, en ogift kvinna, tretti-nånting. Hon har en yngre syster Lu, vacker som en dag och gift men en mycket rik och stilig man. Hennes mor är nån slags illustratör och hennes far har dött i ett arbetsläger under kulturrevolutionen. Mei har fått sparken från sitt jobb på underrättelsetjänsten och öppnar nu eget. Boken lanseras som en deckare, men den saknar helt spänning. Handlingen kretsar istället kring moderns sjukdom och en ungdomskärleks besök i Peking.

Skönlitteratur är det inte, för språket är bedrövligt, om det enbart är översättarnas fel kan jag inte bedöma. Ett exempel: ”Andedräkten stockade sig i halsen på henne.”

Jag har inte varit i Peking och får absolut inget grepp på eller känsla för platsen. Hon kan inte beskriva den för mig. Hon beskriver slummiljöer och mycket exklusiva platser för rika människor, så det finns väl blandat i denna storstad.

Det som trots allt berör är de stora sociala orättvisor som beskrivs. Den som har pengar kan få mycket god sjukhusvård, andra ingen alls. Goda kontakter i Partiet öppnar dörrar, dåliga stänger. Mei anställer Gupin som assistent och genom honom får vi en mycket kort inblick i immigrantarbetarnas villkor. De kommer från landsbygden och är totalt rättslösa.

En vacker författare, med ett dramatiskt förflutet, som skriver en deckare som utspelar sig i Peking, det säljer och det till 22 språk. Kiosklitteratur kallades det förr i tiden och seriösa förlag befattade sig aldrig med det.

Betyg 2

Historien är tråkig. Som föregående har sagt översättningen bedrövlig.

Betyg 2