Efter att ha läst flera utdrag ur recensioner och liknande hade jag verkligen höga förväntningar på den här boken. Har aldrig tidigare läst Jerker Virdborg men det lilla jag visste om honom och hans böcker kändes ändå fräscht och spännande. Tydligen ska han vara en av de där yngre generationens svenska författare som blandar det övernaturliga med det vardagliga, det metafysiska med det uppenbara. Realiteten och gåtorna hand i hand i sann postmodernistisk anda.

Allt det här finns med i Mannen på Trinisila och det här skulle verkligen kunna vara bra. Jag borde verkligen tycka om det här. När jag läste handlingen på bokens baksida upplevde jag det som att det här var något som jag längtat efter att läsa.
Dessutom är jag välbekant med den bohusländska skärgården där jag tillbringat många somrar och naturligtvis finns det mycket att känna igen sig i, särskilt eftersom Virdborg använder gestaltningen av romanens miljö som en väldigt central mittpunkt för berättelsens karaktär och stämningselement.

Tyvärr tycker jag att det är rena skräpet och det är svårt att reda ut varför. Jag får varken grepp om intrigen eller huvudpersonerna. Dessutom blir jag fruktansvärt irriterad flera gånger under läsningens gång. Dels av berättarspråket och dels av den taffliga dialogen men också av bristen på handling. Vidborg berättar egentligen ingenting utan försöker främst skapa stämning och mystik, vilket här går bra i små portioner men inte i det långa loppet.

Kanske beror det här på mig. Kanske är det något jag inte förstår ,något jag förbiser eller inte kan ta till mig. Kanske är inte upplösningen så pannkaksplatt för andra som för mig.

Betyg 1