Da Vinci Koden är en spännande och välskriven deckare. Bokens kvalitet ligger just i detta, kanske inte i så mycket mer än detta, men det räcker dock för att göra den läsvärd.
Den debatt som väckts runt hurvida det Dan Brown skriver om är "sant" eller inte förvånar mig, då de historiska upplysningarna i boken är så otroligt banala. Vad han påstår som historiska fakta om kyrkan- att Nya Testamentet fastställdes i Nicea år 325 och att man då valde mellan ett antal texter, att det inte fanns någon enighet fram till flera århundraden efter Kristus om hurvida han var gudumlig eller ej (även om den debatten var långt med komplicerad än hur Brown framlade den), att bilden av Jesus blivit formad av historien och av intressen, att vi vet otroligt lite om den historiska personen Jesus och att han teoretiskt sett kunde ha varit gift med Maria Magdalena, att det finns gnostiska evangelier (även om det inte är särskilt trovärdigt att seriösa forskare lägger fram innehållet i dessa som historiska fakta), att kyrkan haft ihjäl en massa människor i samband med inkvisition och korståg, däribland s.k. tempelriddare, att Opus Dei av många betraktas som en sekt osv - är saker som man får reda på i vilken elementär kurs som helst i medeltidshistoria eller kyrkohistoria. I övrigt påstår Brown att de dokument, ritualer, kontverk och byggnader han pratar om existerar, vilket är något annat än att påstå att innehållet i dem är sanna. Vad som sedan visar sig bekräftat av alla myter om den heliga graal och om Maria Magdalena osv i handlingen i deckaren betyder inte att Brown menar att dessa är sanna. Han påstår inte i sitt förord att allt som står i romanen är sant, utan att de organisationer och dokument som förekommer i boken (dokumenten som skulle "bevisa" det hela figurerar ju aldrig i boken) existerar, vilket inte torde vara särskilt kontroversiellt. Och för övrigt: även om nu Brown verkligen skulle tro på gnostisismen och gamla rekigiösa myter, så är väl inte det heller det så upprörande. Massor med böcker har givits ut där författare presenterar religiösa trosföreställningar som sanningar. Boken är en deckare, inte en vertenskaplig avhanling. (Som sådan skulle den givetvis vara skrattretande).
Det löjliga med boken är valet av huvudpersoner. Att en ansedd symbolforskare och en berömd religionshistoriker skulle ägna sig åt populärvetenskap, anse högst tvivelaktiga dokument som vetenskapliga fakta, ägna sig seriöst år gamla myter och till råga på allt behöva påminna varandra om ovanstående elementära historik är inte särskilt övertygande. Sofie å sin sida, är fullständigt obildad i sin egen kyrkas historia, behöver flera sidor för att se i en målning hon har framför sig att Maria Magdalena sitter vid Jesus sida, och är trots att hon ska vara kryptolog inte särskilt duktig på kryptologi. Dan Brown hade gjort boken lite trovärdiare om han hade valt som huvudpersoner tre gymnasieelever som jobbar som sommarvakter på Lovren, istället för att låta en världsberömd historiker vara sämre på historia än vilken historiestudent som helst och en kryptolog vara sämre på att lösa koder än bokens läsare. Tur att han inte lade en kriminolog till sällskapet, med tanke på hur hopplöst dåligt sällskapet är på att förutse hur polisen ska bete sig.
Annars är boken, som sagt, väldigt spännande, och det är kul att den är utsmyckad med konst, symboler, hemliga sällskap och konspirationsteorier.