”Carolina Klüft räddade mitt liv”
– och Lasse Anrell dödade delar av mitt.
Liksom Lasse var jag sommaren 2002 väldigt fascinerad av fenomenet Carolina Klüft. Jag följde hennes tävlingar på tv och läste allt jag kom över om henne – texter som ofta tillhandahölls av Anrell via sportsidorna.
När jag hittade den här boken tänkte jag i mitt stilla sinne att detta var en gedigen samling av allt Anrell skrivit om henne. ”Spännande”, tänkte jag.
Jag läste en, två, tre – några få - texter om Carolina (som jag redan läst då jag, som jag sa, läste allt som fanns att läsa om henne då det begav sig) – sedan var det slut. Efter detta magra Klüftutbud följde en låååång rad av texter som inte var Klüftiga (komik i Anrells anda) .
Nu fick jag läsa om Lasses syn på barnuppfostran, pelargonier, vilda bin på idrottsarena samt hur dråpligt det var den gången en servitris ville se legitimation trots Lasse var de dryga 40.
Så tråkigt. Så ointressant. Ett sådant slöseri med min tid, min energi och plats på min mp3-spelare.

Lasse Anrell betraktar uppenbarligen sig själv som en allmänt intressant person. Att allt han därför kan tänkas haspla ur sig, per definition, är intressant och läsvärt.
Det är det inte.

Det han skriver om sport är intressant – för där har han stor kunskap och insikt. De som kan ämnet – precis som Anrell – läser gärna hans historier om Pelargonier, för där lär han också vara mycket insatt. Själv skippade jag den biten då jag redan var totalt uttråkad och fasade inför ett ämne som inte ens föreföll intressant i förväg. I övrigt är hans fördomsfulla kåserier – taffligt förklädda i fördomsfrihet – enbart banala. Att läsa de flesta av Anrells texter är som att sitta och lyssna på en full person som inte förstår att det inte är intressant att lyssna på alla detaljer om när han gjorde triviala saker tillsammans med personer jag inte känner på ett sätt som bara är kul om man var där – och var berusad.
Internet kryllar av oavlönade bloggare med mer intressant att säga - på ett mer intressant sätt. Den här boken orkade jag inte ens läsa ut.

Dock låter jag ingen skugga falla på Per Godenius som gjorde ett mycket bra jobb att försöka få liv i boken med sin kompetenta inläsning.

Betyg 1