(Översatt fr norska, 2005) Berättelsen följer bildkonstnären Peter Wihl, snart femti, hans tankar och handlingar. Men ingen jagberättelse. Hans fru, Helen, håller på med en teateruppsättning av Ibsens Vildanden. Deras dotter Kaia, är 10 år och sitter modell för pappan. Han är helt upptagen av sig själv, orolig/ångestfylld för att bli blind. Så här är stilen i boken ”Kaia vände sig än en gång mot modern som nickade som ett slags välsignelse innan hon följde med Peter som stängde dörren bakom dem.” eller ”Och Peter tänkte att det finns alltid en gräns, en linje som delar det man ser mitt itu, i ljus och mörker, i före och efter, i här och någon annanstans, likt floderna som rinner genom städerna” I motsats till ”Halvbrodern”, som jag kan rekommendera, saknar denna bok liv och Peters filosoferande intresserar i varje fall inte mig. Slutade läsa på sid 73. Bra sömnmedel.