Denna bok är varken en anklagelse eller en bekännelse, lär Remarque ha sagt. Avsikten har snarare varit att försöka berätta om en generation; "den förlorade generationen", som förstördes under kriget, även om den undkom granaterna...
Intressant, fast nog låter det som en efterkonstruktion, tycker jag.
Romanen är Remarques debutverk och i mitt tycke det enda av egentligt läsvärde, som han skrev. De romaner han senare fick utgivna är mera lättviktiga, fastän de också kunde handla om krigets fasor. Jag har t ex läst en bok, där handlingen utspelade sig i ett koncentrationsläger under det andra världskriget. Det var längesedan jag läste den och jag minns inte titeln längre.
"På västfronten intet nytt" har jag däremot läst flera gånger och den är, tillsammans med Väinö Linnas roman "Okänd soldat", den bästa krigsskildring som någonsin skrivits, tycker jag.
Titeln är ironisk och anspelar på vad som ofta brukade stå i tidningsrubrikerna...ingenting nytt från skyttegravarna. Remarque visar att det verkligen hände någonting i skyttegravarna i Flandern. I den leriga gyttjan blev soldaterna dödade eller invalider för resten av sina liv i det mer eller mindre konstanta granatregnet. Ideligen blir de kommenderade upp ur sina lerdiken för att gå till meningslösa attacker mot fienden endast ett hundratal meter bort; bara för att ögonblickligen bli dödade allesammans av kulsprutornas eld. Kriget är inget hjältemodigt äventyr och det är ingen ära att dö för fosterlandet; något som många annars på fullt allvar trodde på den tiden.
Alltsammans skildras enkelt och rakt på sak; utan några som helst skygglappar.
Den litterära riktning som Remarque ingår i har med fog kommit att kallas för "Den nya sakligheten".