Gentlemen, Klas Östergren, utgiven första gången 1980 av Litteraturfrämjandet
I ett galet och galant berättande kastas man rakt in i handlingen med ett sug som inte släpper taget förrän romanen är slut, och då vill man veta mer. Det är ett myller av brokiga karaktärer som målas upp, och i centrum står de båda bröderna Morgan, olika som natt och dag, Henry som är äldst, är den handlingskraftige, lämpligt nog boxare och jazzpianist, som kastar sig från det ena projektet till det andra, han har glid och lust och tänker kanske inte alltid till, men på något vis hamnar han alltid med fötterna på jorden. Han är vad man kan kalla en lycklig outsider.
Leo den yngre brodern är den store och djupa tänkaren, filosof, författare, poet, och botaniker, lärarnas gullegris med bästa betyg i allt utom gymnastik, barnstjärna i Hylands Hörna när den begav sig. När han uttalar sig gör han det grundligt eller inte alls, han hamnar i depressioner och beroende, lite av en slarver, en skygg särling.
Så har vi Klas berättaren, som också hör till persongalleriet, han har precis blivit av med allt utom sina skrivmaskiner i ett inbrott, då han träffar på Henry Morgan, som erbjuder honom plats i sin och broderns stora ärvda lägenhet på Hornsgatan. Klas accepterar, snart är han en del av brödernas liv, ett liv som bjuder på mycket gemenskap, vänskap och kaos. Många gånger lever man knapert, för att dess emellan festa till rejält. Klas är författare och knaprar på sitt förskott på den roman han för närvarande skriver, Henry tar småjobb som statist, hoppar in som musiker då och då, Leo skriver poesi när lusten faller på, sedan har de ett gemensamt hemligt projekt som de ärvt efter deras farfar Morgonstjärna, ett projekt som inte Leo är så deltagande i. Det finns också en kvinna med i spelet, hon känns som en skuggfigur men hon tillför handlingen mer än man först tror, man kan säga att mycket kretsar runt henne.
Det är en generationsroman i en tid av förändring, det hoppas i tid och rum, 60 -70-tal fram och tillbaka, för att slutligen stanna 1979, där berättaren Klas befinner sig, han betraktar den grandiosa våningen med dess gamla ideal, de dunkla serveringsgångarna, biblioteket, den öppna spisen och minns när den var full av liv. Hans minnen får liv i en underhållande fart, allt känns så levande, människorna, miljöerna och detaljerna, det är en blandning av Ulf Lundells ”Jack” till att vara snuddande nära att nästan väga över till ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret”, vilket jag inte riktigt uppskattade, men som tur är vänds kursen åt rätt håll igen. Historien är svulstig, Klas Östergren är en stor berättare.