"Huggarna" av Roy Jacobsen, en norsk författare. Det är en roman om den lilla manniskans betydelse.

Bokens huvudperson Timmo är en udda person som betraktas som byfåne. Han försörjer sig på att hugga ved. Det hela utspelar sig i Suomussalmi, en finsk stad med fyratusen innevånare. Året är 1939 och Sovjetunionen är på intågande. När finnarna lämnar byn får det inte finnas något kvar till ryssarna. Så de bränner ner alla hus, men Timmo vägrar att följa med, och eftersom han betraktas som en byfåne får han stanna. Han lyckas till och med rädda några hus som de finska soldaterna tänt på. Hettan blir för stark för Timmo, så han står i skogen och ser sin stad brinna ner. Allt det som människan skapat går upp i rök. Och det konstiga är att han lider mest av att se skolan brinna ner, som han så många gånger själv velat tända på.

Att hugga ved är det viktigaste för Timmo, det är det han är bra på. Han har huggit sig genom livet och nu hugger han sig genom kriget. När ryssarna kommer till Suomussalmi och upptäcker att det är en person kvar, och några hus sparade, blir de misstänksamma. De tror att det är en fälla. Då säger Timmo "Varför har ni gått i den då?" Han känner ingen rädsla, säger vad han tycker. Snart märker de att de har användning för honom, för han är en jäkel på att hugga ved. Samtidigt har han en stor kunskap om hur man klarar kylan, och det är en kall vinter. Snart har han hand om den ryska trossens vedhuggarlag. Det är en samling tvångsuttagna, icke vapenförda, ryska män. De är nedgångna både fysiskt och psykiskt, så nu blir han den starke. Han blir ledaren och de ser upp till honom. Men arbetet är inte riskfritt, bara en bit därifrån pågår ett krig. De finska styrkorna ligger i skogen och skjuter på allt som rör sig. Arbetet är hårt och Timmo har inte ork att tänka på något annat. När sen finnarna återvänder efter att ryssarna flytt, blir han återigen bemött med misstänksamhet. Hur har han lyckats överleva? Har han hjälpt fienden? Själv är han orolig för hur det ska gå för hans ryska huggarvänner. Timmo är en snäll människa som förtjänar ett bättre öde, han har inga konspirationer, försöker bara ta sig igenom livet på bästa sätt.

Det är en lugn berättelse, lite konstigt kanske när det pågår ett krig. Men det är det lilla i det stora, det vi inte får läsa i historieböcker. Den lilla människans betydelse som inte ska glömmas. Den är berättad i jag-form och vi får ta del av Timmos tankar, och det visar sig att han är inte dum, han törs bara vara annorlunda. Jag tyckte mycket om den, för det är en bok om humanism, om medmänsklighet över gränserna. Den är kort berättad och det passar mig bra.

Betyg 4