Påstådd självupplevd redogörelse (dagboksbearbetning) av några stormiga år i slutet av 1800-talet. Behandlar Strindbergs levnadskris ute i Europa och den slutliga försoningen med sig själv och sin närmaste omgivning. Inferno hade knappast betraktats som intressant eller ens läsvärd om den istället berättade om den okände författaren August Svenssons (fingerad person) liv. Nu handlar Inferno emellertid inte om August Svensson utan om en av Sveriges mest lovprisade författare – August Strindberg. Blir berättelsen bättre utav det? – troligen inte - men möjligen mer intressant. Inferno tecknar bilden av en människa i själsligt upplösningstillstånd och det finns ingen som helt hejd i författarens självömkan. Språket är frisk och beskrivningarna av författarens egna tillstånd realistiskt. Då jag inte är någon vän av biografier finner jag ändock ingen direkt glädje av läsningen. Sedan kan man ju fråga sig hur pass biografisk denna bok egentligen är? Om Strindberg upplevt allt det som han beskriver i Inferno torde han ha varit en riktig vettvilling, något som jag personligen har svårt att tro. Inferno fungerar helt okej som levnadsskildring och kan även sägas utgöra en författarens ”directors cut” till dramat ”Till Damaskus”.

Betyg 3

Inferno

Kampen mellan gott och ont skildras ingående i August Strindbergs Inferno som utgör klimax för Strindbergs galenskap. Eftervärlden misstänker att Strindberg var psykiskt sjuk. Vissa säger att han led av paranoia och andra schizofreni. Eller en kombination. Ytterligare andra påstår att Strindberg blev galen av att dricka absint. Vad orsaken för Strindbergs ångest, åkommor, rädsla, kamp, kramper och förförjelsekänslor än är beskriver Strindberg sin komplicerade utveckling från den ena religionen till den andra på ett vackert och målande sätt. En brasklapp till detta är att det finns teorier om att Strindberg egentligen inte skrev en biografisk roman utan hittade på allt trots att han använde sitt eget namn som huvudrollsinnehavare.

Vad åstadkommer Strindbergs (dvs. Strindberg i boken) ångestkänslor? En förbannelse? Ockultisk magi? Svartkonst? Inbillning? Självpåkallad bestraffning? Sinnessjukdom? Satan? Gud? Ett straff för onda tankar? Inferno är en djupdykning i en människas psyke och själ vars författare vid tillfället inte mådde särskilt bra.

Boken är uppbyggd på Strindbergs dagbok, ”Den ockulta dagboken”, och kan emellanåt bli lite tröttsam och tjatig. Strindberg formligen vräker sig i helvetets träsk och ser tecken på ondska och fara överallt. En trädgren på marken kan få Strindberg att associera till i princip vad som helst som har med hans liv och person att göra. Man kan milt uttryckt betrakta Strindberg som en väldigt självupptagen man.

Boken rekommenderas den som vill läsa om en andlig kamp med metafysiska förtecken. Dock avråder jag en läsning av Inferno under perioder av depression.

Strindberg, August: Inferno, Aldus/Bonniers, 1962, tryckt i Lund, (1897)


Citat: ”Jag söker Gud, men finner djävulen.”, ”Ödmjuka sig inför Gud, alltså? Men det är en skymf mot den Högste att neddraga honom till att vara en plantageägare, som härskar över slavar!” (s. 131)

Betyg 3

Det var längesen jag läste denna bok. Kom ihåg att jag tyckte att den var lite underlig, men den var bra.

Betyg 3

Inferno är en ovanligt komplex bok. Språket är häpnandsväckande, det är inte var dag man får sitta med en ordbok för att slå upp vissa ord, och innehållet är svårtolkat. Det är samtidigt en lika intressant bok och samtidigt en lika personlig bok. För att fullt ut förstå Inferno krävs det förmodligen en ordentlig bokkurs, eller ett flertal läsningar. Jag har läst den en gång men kommer läsa om den i framtiden. Missförstå mig inte, jag njöt av att läsa den och jag tyckte den mycket bra, men att verkligen förstå alla divisioner all symbolik och alla dolda rader, är något som är svårt. Har en svensklärare som berättade att i den bokkursen han gick i, lade de en hel termin på att analysera Inferno, ett kapitel åt gången. Det mest imponerande är att Strindberg skrev den på franska.

Betyg 4