När man fundrar på det lite inser man hur konflikten mellan verkligheten och logiken är det bästa som någonsin har hänt Strindberg.
Jag gillar ett drömmspel mycket bättre än de naturalistiska draman jag läst av Strindberg.
Det fina med ett drömspel är att den går att tolka på så många olika sätt, även den som inget kan om Indra och den hinduiska mytologin, Schopenhauer och Kirkegaard kan bilda sig en uppfattning, detta på grund av att hela dramat fullkomligt vimlar av mer eller mindre klara symboler.
Agnes (Dottern) går genom livet, lär sig, inser och lider med människan för att tillslut åter stiga upp till sin himmelska boning. Varför?
Agnes är egentligen bara ett redskap för Strindberg att peka på hur diktaren är det närmaste allsmäktig man kan komma i levande livet.
Den enda av Strindbergs verk (som jag läst hittills) som inte gör att jag får en äckelkännsla i magen, det enda verk som inte får mig att pendla mellan hopp och yttersta förtvivlan... Kanske hade det blivit något av Strindberg om han fått leva...?